Bergamamman

 Min mentala resa fortsätter, vi kastas mellan svart och vitt i sorgen. Det har gått kort tid men det känns ändå som en evighet. Det gör så ont så ont nu när jag inser att vi inte kunde rädda Max och inte heller hade en rimlig chans. Vi är fostrade att man går alltid till jobb och skola vilket gjorde att vi inte accepterade frånvaro. Max fick det som en del av sin uppfostran och han hade få frånvaro timmar trots sin situation. Max gick till skolan var dag trots mobbning och utanförskap. Han försökte söka stöd hos de vuxna som fanns men istället upplevde han att några av dem började göra narr av hans sjunkande studieresultat. Hur tror ni det känns att bli narrad av en vuxen inför de barn som redan fryser ut och mobbar en? Max fick byta om i eget omklädningsrum på idrotten hellre än att mobbarna fick ett eget omklädningsrum.  Vi får inte alla dokument som vi borde men det är tydligt att han varit utsatt och att detta var känt i skolan. Detta mail är ett exempel där en lärare för...

När barn föds mäter vi gärna först dagar, sen timmar sen veckor, månader och år. Igår var det exakt två månaders sedan vi kastades tillbaka i samma tideräkning. Den 25 november, idag 62 dagar sedan valde vår starka och fantastiska son att ta sitt liv. Vi visste att det var jobbigt i skolan men att det tog honom så hårt kunde vi aldrig ana. Nu lever vi dag för dag och finner på något ett sätt en vardag men vad som blir meningen med livet är fortfarande svårt att ta in. Vi är två föräldrar som har ett starkt band som nu är det som skapar en logisk trygghet att vi kommer finna mening. Jag tror vi uppfattas som starka då livet utåt fortsätter med vardagen på gården och hästarna. Vi är inte tillbaka i arbete ännu men försöker tänka tanken men inser att det är för tidigt. Sorgen och saknaden är svår att beskriva, plötsligt mitt i vardagen vill man bara gråta. Igår mötte jag en vän som förlorade sitt barn för många år sedan. Händelsen med Max har rivit upp alla hennes sår igen. Jag kunde inte...

 Jag har i veckan testat att gå på en utbildning via mitt arbetet. Det var härligt att tänka på lite annat men jag insåg att det var allt för tidigt pga det sociala. Jag är inte rädd att möta människor, det är ni många som vet. Det blev ändå mitt stora hinder i denna utbildning som syftar till att skapa ett närverk och utveckla oss som ledare. Jag har varit ganska säker på vem jag är, vad är mina styrkor och svagheter. Nu är jag osäker som ett barn på vem är jag? Jag har varit en stark och modig person, är jag det? Det får givetvis tiden utvisa. Jag hoppas att både jag och min man kan ta oss vidare i livet utan att bli allt för bittra över det som hänt. Jag hoppas och önskar att vi kan utvecklas tillbaka till starka människor med en ännu starkare empati men det får tiden utvisa. Frågan om vem man är är ganska laddad i detta läge. Jag vet att jag är Max mamma men det tar inte bort faktumet att jag är mamma till en ängel. Jag har aldrig tänkt på det tidigare att det kan vara laddat a...

När ingen vill ta ansvar men ansvar måste finnas Vi kämpar med vår sorg som är högst randig och livet går som i två parallella spår med mörker i ett och vardag i ett spår. I fredags tog jag hästarna på hoppträning, det gav distraktion och glädje i stunden. På vägen hem kom sorgen och när gråten var som värst fick jag stanna lastbilen en stund. Crille har ont i ryggen det ger mig lite mer ensam tid på gården vilket ger så mycket jobbiga tankar. Stunder med goda vänner och hästar ger som tur är lite distraktion. Igår fick vår 3 åriga häst Calle åka till skolan, han var duktig i skolbussen tillsammans med sin fadder Tage. Jag känner mig trygg med att i hans hästskola bygger allt på trygghet <3. I den skolan tillåts inte utanförskap eller otrygghet! Jag blir arg orkar gå vidare när jag försöker förstå varför skolan inte gjort något för Max. Det är nu 55 dagar sedan Max begick sitt självmord. Vi har kämpat i nästan 2 år med mail, sms och samtal för att få det att fungera med skolan. ...

 Idag har varit en svart rand och en jobbig dag med tung sorg, nu framåt kvällen känns det som att mörkret skingrats tillfälligt. Jag har funnit att känslosamma inlägg förstör min redan sköra sömn så denna kväll blir fokuset ett annat. Jag tänker denna kväll reflektera en del på vad som pågår eller faktiskt inte pågår i vår kommun (Ulricehamn). Ni är många som inte känner mig och kanske kan jag berätta mer om mig själv någon dag framöver. I detta inlägg kan jag dela att jag har i mitt yrkesliv ägnat stor del åt "controlling". Lite svengelska men det betyder i stora drag att jag granskat och följt upp aktuell status, föreslagna projekt, finansiella ärenden och policys. Det gör att jag nu tittar på en del dokument som kommer från skolan samt effekten av dessa. En policy, riktlinje, direktiv eller lag är helt verkningslös om den utformas så att den är omöjlig att följa och/eller följa upp.  Stenbocksskolan har ett dokument som heter; "Stenbocksskolans plan mot diskriminerin...

 Dagen bjuder på en fundering om vad som är kunskap vs kompetens. Min tolkning är att kunskap är teorin bakom och kompetens är när jag kan tillämpa det. Det borde innebära att vi lär oss kunskapen i skolan eller teorin, de smartaste människorna lär sig sedan tillämpningen (kompetens). Det är inte i alla yrken man behöver ha kompetens men har man det brukar det komma till nytta i all typer av yrken.  Det jag nu upplevt av mitt enda barn jag haft är att trygghet var inte viktigt då skolan tillät ett totalt utanförskap och mobbning utan att ens notera det. Man har bara i interna mail noterat att jag var en överdriven och förstärkande vårdnadshavare. Låt oss då fundera på hur gick det med kunskapen? Vår första diskussion om kunskap i årskurs 7 var under utvecklingssamtalet. Jag vet vilket datum det var men skolan minns inte så jag tänker inte avslöja det. Max hade fått 5 frågor att förbereda men med tanke på vad som pågick utanför lektionerna så var väl den förberedelsen så där. J...

Vi ägnade helgen år att stärka oss inför dagens uppgift. Vi har haft förmånen att umgås med hästar, god mat och fina samtal med människor som ger oss kraft och styrka i denna orimliga sorg. Vi missunnar ingen sina barn men det betyder inte att det gör mindre ont att se barn och deras föräldrar att njuta av samvaron. Vi saknar Max💗 så det gör ont i hela kroppen. I garaget finns många av Max byggen och bra och ha saker kvar. Crille har fortfarande svårt att tillbringa tid i garaget utan att gråta. I sadelkammaren ligger fortfarande Max hjälm och chaps på sin hylla men jag förmår mig inte att lägga undan det. Det känns fint att hans jacka hänger på kroken i hallen. Max säng är fortfarande inte rena lakan då jag vill ha en bit kvar av honom.  Vi startade dagen med att åka till kyrkogården för att välja en plats för Max kommande grav. Uppgiften var en i raden av saker som vi inte ens tänkt på att man skall behöva göra. Ironiskt nog ligger kyrkogården bredvid skolgården, vi valde en pla...

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

 Idag känner jag en enorm tomhet men kanske också lite lättnad. Vi har passerat storhelgerna och vi har "klarat" oss igenom det. Tack vare fantastiska vänner och släktingar har vi varit distraherade del av dagarna. Dag som natt går tankarna direkt till Max så snart det blir tyst. Vårt hus har inte varit tyst på 13 år och nu är det så tyst.... Vi vaknar varje morgon med en plan för dagen, det handlar bara om det basala för att få vardagen att fungera men det är få saker som känns roliga. Imorgon börjar jobbet för de flesta, för oss är det sjukskrivning för att hämta kraft och hitta tillbaka till livet. Jag har spenderat en mycket tid för att försöka förstå den delen av Max liv som varit under skolan och omsorgens ansvar. Orkar och kan jag skall jag i några inlägg beskriva en mycket tragisk och sorglig historia som präglas av en värld där vuxna svikit barnen. När vi ser på nyheterna tror vi att det händer i utsatta områden i storstäderna, det är kanske är sant men i vår lilla k...

Idag är en stor dag när vi skulle ha klackarna i taket och fira. Vi har sålt en av våra egen uppfödda hästar till en OS ryttare. Vi är så stolta över vår fina häst som vi kallar för Hoppla. Vi hade så gärna delat denna glädje med i vår lilla familj. Jag tror inte Max missat en enda fölning, han älskade verkligen våra djur. Jag tror i och för sig att han skulle varit arg på oss för försäljningen då han avskydde avsked. Han grät floder varje gång ett djur dog eller såldes. Vid tanken på detta är det ännu svårare att förstå att han valde att lämna oss. Vi kommer att välja livet även utan Max även om det är svårt. Hoppla ska firas i sinom tid och snart ska vi hälsa på henne i Spanien. Bergasorkens Mamma

 Det är svårt att vakna på morgonen och veta att den bästa kramen finns inte kvar. Den har ersatts med ett foto och ett ljus. Det är så svårt att se Max foton att jag nästan gömmer dem. Normalt sett är det glädje och minnen när det dyker upp minnen på Facebook eller foton i mobilen. Idag fick jag upp ett underbart foto på Max som är exakt 10 år. Det fick mig än en gång att fundera på varför blev det så här? Jag vet att alla säger att fundera inte på det, det går inte att ändra. Det ligger i min personlighet att alltid söka efter vad kunde gjorts bättre, vad kan förändras. Jag gillar den egenskapen då jag känner mig modig och stark av att våga se svagheter som kan utvecklas.  Mitt minne på Facebook idag fick mig återigen att fundera på vad kunde vi gjort och inte. Jag kommer att återkomma till detta många gånger i bloggen framöver.  Idag skulle jag vilja beskriva Max och vårt liv i familjen. Många av er känner oss så vi får se om ni känner igen den bild jag speglar. I sena...

Det sägs att sorgen är randig, det verkar stämma. Just nu är det mest svart och ibland lite grått. I de svarta stunderna fokuserar jag bara på att andas. Alla gör olika i sin sorg och vi väljer att fokusera på att få vardagen att fungera. Hästarna vill ha mat, rena boxar och motion. Hundarna vill ha ha mat och motion. Max katt "Musen" vill bara trösta och mysa. Vi har under veckorna som gått kommit underfund med att sorgen, tårarna och saknaden kommer oavsett om man ligger i sängen, mockar eller rider. Fördelen med aktivitet är att det faktiskt gör att vi kan sova lite. Vi är lyckligt lottade med fina människor i vår närhet som konstant räcker ut en hand. Erbjudanden om samtal, en kram, fika eller en ridtur. Nyårshelgen har erbjudit fin samvaro och samtal med både gamla och nya vänner. Det är så fint att vi kan umgås med människor som vågar prata om vanliga saker varvat med sorgen, vi skrattar och gråter tillsammans. Min man och jag ser gråare ut precis som av färgerna i sorg...