Min mentala resa fortsätter, vi kastas mellan svart och vitt i sorgen. Det har gått kort tid men det känns ändå som en evighet. Det gör så ont så ont nu när jag inser att vi inte kunde rädda Max och inte heller hade en rimlig chans. Vi är fostrade att man går alltid till jobb och skola vilket gjorde att vi inte accepterade frånvaro. Max fick det som en del av sin uppfostran och han hade få frånvaro timmar trots sin situation.
Max gick till skolan var dag trots mobbning och utanförskap. Han försökte söka stöd hos de vuxna som fanns men istället upplevde han att några av dem började göra narr av hans sjunkande studieresultat. Hur tror ni det känns att bli narrad av en vuxen inför de barn som redan fryser ut och mobbar en? Max fick byta om i eget omklädningsrum på idrotten hellre än att mobbarna fick ett eget omklädningsrum.
Vi får inte alla dokument som vi borde men det är tydligt att han varit utsatt och att detta var känt i skolan. Detta mail är ett exempel där en lärare för klassen skriver tydligt att Max är utsatt.
.jpg)
Detta är samma dag som skolan nekar ett klassbyte. Det finns ingen som kan förklara varför eller på vilka grunder man nekar Max att få en klass där han kan få må bra. De dokument och datum vi får till oss är inte i kronologisk ordning så frågan är om de ens övervägt att hjälpa Max. Ingen händelse är värd att skriva en incident rapport på. De tillsätter en person som skall iaktta klassen, hen väljer att göra det på håll och bidrar där med till en fortsatt ohållbar situation. Det finns andra barn som nu vittnar om att Max varit ensam sedan terminen startade utan åtgärd. Man har sedan första veckan talat om att de ska göra värdegrundsarbete men gör det att alla får vara med? Kanske var det just värdegrundsarbetet som var planerat till 27 november som blev för mycket. Tänk om Max trodde att han skulle behöva beskriva för klassen varför han kände sig utanför.. Det är inte min erfarenhet att det hjälper med generella diskussioner när någon är utsatt.
Jag funderar på vad som gör att någon blir utsatt. Max var egen men inte så avvikande. Var det hans läppspalt? hans långa hår? hans kropp? egen ponny? Berga gård? Det vi vet var att han blev utfryst, mobbad för sitt tal, sitt hår, sin läppspalt. Ingen av oss vet den verkliga orsaken men det jag vet är att vi vuxna är ansvariga för att säkerställa att ingen annan behöver bli så utsatt. Jag hoppas att alla vuxna som inte hjälpt Max under hans sista år i skolan skäms och har lika svårt med nattsömnen som vi. Rektorer, skolsköterskor, kuratorer, lärare och mentorer har känt till situationen det senaste 1,5 året ändå valde man att titta bort. Bekvämt för dem och livslångt straff för oss föräldrar. Skäms på er alla inblandade!
Älskade Max 💔💔💔💔💔
Bergamamman
Kommentarer
Skicka en kommentar