Bergamamman

​Vad är meningen med livet? Jag har ett fått ännu ett kall. I veckan var vi på begravning. Det var en väldigt vacker, sorglig men ändå stark tillställning. För oss var begravningen dubbelbottnad, alla känslor från Max begravning kom tillbaka, de sitter i muskelminnet så tårar och ytlig andning var plötsligt där. Begravningen i sig var för en fin man en bekant som vågade komma nära oss i den svåraste stunden, det finns inte ord som räcker för en så modig människa 💔❤️. Att behöva begrava sin partner är nästan lika omänskligt som sitt barn. Att se en fru förlora sin kära man och bästa vän. Vetskapen att framför finns en enorm ensamhet och många krossade drömmar. Människor runt kan kompensera lite men om sorgen är man helt ensam. Jag fick där och då insikten varför jag orkar gå till gymmet innan jobbet, varför jag försöker förbättra min hälsa genom forskning och olika blodprover. Jag vill inte vara den som begraver min man men jag vill ännu mindre att han behöver ordna min begravning. Min...

​Jag har varit lite tystare en tid. Sorgen tar på krafterna och riktigt glad blir jag nog aldrig mera. Sorg syns inte, på ytan ser det ganska normalt ut men inget är normalt. Den som tror att den som bär på sorg vill vara i fred har inte förstått något alls. Om du inte förlorat någon nära så som barn eller respektive så försök tänk dig in i situationen. Jag tror att få känner att de vill vara i fred. Jag är så tacksam för all omtanke vi får och har fått av många människor. Vi har inte orkat eller hunnit återgälda till alla som funnits och finns för oss. Det kommer när vi orkar. Vi flyr in i arbete på gott och ont. På torsdag ska vi på begravning, den första efter Max begravning. Det kommer troligen att bli väldigt tungt men känns ändå rätt att gå. Vi vill ta avsked av en väldigt fin man, familjen har kommit att bli viktig för oss i krisen. Till och med när man är i kris kan det vara fint att finnas för varandra ♥️. Det närmar sig publicering av SvDs dokumentär om Max. Vår fina Max komm...

​I bland låtsas jag att livet är ganska ok. Idag lyckades jag nästan lura mig själv att livet kan vara lite bra. Hästarna har varit duktiga, fint väder med lunch i solen, ett bra pass på gymmet men… i brevlådan väntade ännu ett brev till dödsbo Max Olofsson. Jag vänjer mig aldrig vid dessa brev, varje gång de anländer blir min andning ytlig och kroppen krampar. Det är omänskligt att behöva hantera allt som hör till förlusten av en närstående. Det är ofattbart att vi är i denna situation.  Vi har så mycket regler i skolor, på arbetsplatser och i lagar som skall säkra den psykosociala miljön. På ren svenska  handlar dessa regler om att människor inte ska kränka eller hacka på andra människor. I verkligheten sker detta i alla sammanhang trots alla regler och trots att ingen vill vara den som kränker andra. Kanske beror detta på att det är väldigt få tillfällen som skolor, arbetsgivare eller samhället reagerar eller agerar på dåliga beteenden. Skolinspektionen har 580 anställda än...

 Något är helt sjukt i vår kommun. Få orkar bry sig och innan min förlust var jag nog likadan. Det är valår och det är dags att engagera sig. Vi betalar alla en ansenlig slant i skatt för att våra kommuner skall fungera. I vår kommun är ledande politiker och tjänstemän ett slutet sällskap som tycks tycka att det är viktigare att hålla uppe fasaden än att göra rätt. Under våren kommer många sanningar att publiceras i media. Jag hoppas ni kommer ta er tid att läsa och lyssna. Efter Max självmord beställde kommunchefen Gustaf Olsson en rapport från ett konsultbolag, Leadership Arts. När rapporten var klar så sa vår kommunchef "man har gjort vad som kan förväntas" vilket är en väldigt konstig formulering när man vet utgången. I samband med rapporten uttalade samme kommunchef att man inte vet varför Max "valde den här utgången". Efter en kritisk insändare i Borås Tidning publicerades denna ursäkt. Ursäkten har inte framförts till oss utan i media. Samtidigt ligger denna ...

Detta är vårt stycke ur boken Berättelser från skolan. Denna bok är ett alarm om hur skolans dysfunktionella funktion maler ner ett start antal barn. Det skapar en kultur som kommer att följa oss i många generationers arbetsliv.   Berättelse 363: Historien om Max Olofsson pojken som inte orkade leva efter en lång utsatthet. Det var som om blixten slog ner i vårt liv den 25 november 2024. Det var en regnig måndag kväll och Max som försvunnen på gården. Efter några timmars sökande fann min man vår son död, han hade begått självmord endast 13 år gammal. Redan på väg till sjukhuset och under upplivningsförsöken skrek min man ” den jävla skolan!”.  Det kan tyckas orättvist mot skolan men här kommer vår berättelse om Max väg till den mest ofattbara handling. Lite kort om Max är att han var en väldigt aktiv och glad pojke. Han hade ett ovanligt stort logiskt tänkande och behövde alltid förstå hur saker fungerade för att lära sig. Max har inga syskon utan har fått all vår upp...

 Förlusten av ett barn är obeskrivlig. Det är allas stora skräck men helt omöjligt att förstå om man inte upplevt det. Nu har det gått en tid, närmare 419 dagar sedan vi förlorade Max💔. Vi är på många sätt fungerande men ändå finns inte energin, glädjen eller framtida planer på samma sätt som tidigare. Få människor nämner Max utan att vi gör det först. När jag har en bra dag är livet enklare, när det är en dag som idag är det svårare. Redan när jag vaknade idag kändes det som en kall hand höll om hjärtat. Jag får svårt att andas, det gör ont över allt och all energi går åt till att bara kontrollera känslorna. Inget blir bättre av att jag bryter ihop. Ibland tänker jag att fått ett straff för att jag inte var en tillräckligt bra människa, mitt logiska jag förstår förstås att det inte fungerar så. Ändå tror jag att trots min ilska är jag ödmjuk för olikheter på ett helt annat sätt, ”man får va som man vill”. När jag var gravid med Max skulle man gå på förlossningskurs, vilket t...