Bergamamman

Få har missat historien om Max, hur vi upplever förlusten. Det är omtumlande och svårt att öppna upp sitt liv.  Den första reflektionen och tanken hos en förälder är att man klarar inte förlusten av ett barn. Ingen  klarar detta, ingen går vidare. Den man var dör i samma ögonblick som barnet, kvar blir en ny person.  Vanligt är ett påstående att jag skulle aldrig kunna mista ett barn, hur klarar ni det? När jag får den frågan tänker jag, menar personen att jag borde begå självmord? Jag har inte förmått mig att ställa frågan, ännu mest av hänsyn till personen som frågade.  Det gör oxå något med en människa som får utstå den behandling vi fått av myndigheter. Att som enskild person vara i livets sorg och trauma och bli mosad i offentligheten. Kommuen och tidningen UT har vid många tillfällen gjort bisarra uttalanden. Skattepengar har använts för att tysta oss. En hel tjänstemannakår med stöd av lokala politiker gör allt de kan för att skylla på Max, på hemmet eller be...

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...

​Ett steg i taget, en timma i taget, timmar blir till dagar som blir till år. Ibland när jag är tacksam för det jag har, då tänker jag att nu är jag stark igen. Jag lever med sorgen av vår fina Max så jag är en stålkvinna men även en stålkvinna kan vara svag ibland. Vår med långhelger, mors dag och skolavslutningar gör att mycket kraft åtgår till att hålla fokus. Att leva med förlusten av sitt enda barn, att uppleva ett trauma av detta slag gör att det  känns som att man ska man leva livet med lite kvalitet är det som att gå på lina. Det går men kräver otroligt mycket.  De senaste dagarna har jag sökt bland mina bilder, det gör alltid ont. Mina fina kort av Max gör bara ont, saknaden skär i kroppen. I juni ska jag delta i en debatt  under Almedals veckan så jag letar bilder för en god sak. I skolans värld har man tagit bort ordet mobbning så som vårt samhälle gör när man inte kan hantera något, bättre att sudda ut det. När ett fenomen eller en diagnos byter namn slipper t...

​Idag är det min dag men aldrig har den känts så oviktig. Födelsedagar har aldrig varit någon stor sak i vår familj men det är ändå en dag som är en milstolpe i livet. När Max föddes blev hans dag den viktigaste. Våra födelsedagar blev viktiga för att Max ville uppvakta oss. Nu vet jag inte om jag bara ska strunta i dagen eller fira att jag faktiskt överlevt förlusten. Varje dag är en kamp men på lite olika sätt, förlusten tar väldigt mycket energi. De dagar som jag är pigg njuter jag av att ha mer ork, förhoppningsvis blir jag starkare med tiden.  Just nu försöker jag samla energi till publiceringen av historien om Max. Det känns så viktigt att ge honom upprättelse. Vårt samhälle skapade Max psykiska lidande, många lagar har brutits ändå har samhället inte förmågan att ställa någon till svar. Därav är vi extra tacksamma för den journalist som hjälper Max och oss att berätta sanningen. Några undrar varför vi inte bara går vidare men endast de som upplevt förlust kan förstå.  J...

​Vad är meningen med livet? Jag har ett fått ännu ett kall. I veckan var vi på begravning. Det var en väldigt vacker, sorglig men ändå stark tillställning. För oss var begravningen dubbelbottnad, alla känslor från Max begravning kom tillbaka, de sitter i muskelminnet så tårar och ytlig andning var plötsligt där. Begravningen i sig var för en fin man en bekant som vågade komma nära oss i den svåraste stunden, det finns inte ord som räcker för en så modig människa 💔❤️. Att behöva begrava sin partner är nästan lika omänskligt som sitt barn. Att se en fru förlora sin kära man och bästa vän. Vetskapen att framför finns en enorm ensamhet och många krossade drömmar. Människor runt kan kompensera lite men om sorgen är man helt ensam. Jag fick där och då insikten varför jag orkar gå till gymmet innan jobbet, varför jag försöker förbättra min hälsa genom forskning och olika blodprover. Jag vill inte vara den som begraver min man men jag vill ännu mindre att han behöver ordna min begravning. Min...