Dagens post

​I bland låtsas jag att livet är ganska ok. Idag lyckades jag nästan lura mig själv att livet kan vara lite bra. Hästarna har varit duktiga, fint väder med lunch i solen, ett bra pass på gymmet men… i brevlådan väntade ännu ett brev till dödsbo Max Olofsson. Jag vänjer mig aldrig vid dessa brev, varje gång de anländer blir min andning ytlig och kroppen krampar. Det är omänskligt att behöva hantera allt som hör till förlusten av en närstående. Det är ofattbart att vi är i denna situation. 

Vi har så mycket regler i skolor, på arbetsplatser och i lagar som skall säkra den psykosociala miljön. På ren svenska  handlar dessa regler om att människor inte ska kränka eller hacka på andra människor. I verkligheten sker detta i alla sammanhang trots alla regler och trots att ingen vill vara den som kränker andra. Kanske beror detta på att det är väldigt få tillfällen som skolor, arbetsgivare eller samhället reagerar eller agerar på dåliga beteenden. Skolinspektionen har 580 anställda ändå har de inte förmågan att säkra att skolor uppfyller skollagen, jag undrar vad de gör på sitt jobb! Jag vet helt säkert att har skulle få djurförbud om mina hästar fått den behandling som Max fick i skolan. Vi alla kan ta vårt ansvar genom att vara goda förebilder och visa civilkurage. 

Jag kommer att berätta historien om Max så länge jag orkar. Det var så mycket som gick fel och de inblandade visar ingen ånger, det tolkar jag som att de tycker det är normalt att förminska barn. Jag har varit på olika sorters samtal om sorg och självmord men känner att min kamp för Max ger mig mer sinnesfrid. Det är fortfarande svårt att möta människor som vi inte träffat efter Max bortgång speciellt i sammanhang som födelsedagar eller andra firanden. Vi är så oroligt tacksamma för alla människor som orkar och vågar vara med oss, som vågar minnas Max ihop med oss🧡. 

Jag gör vad jag kan för att finnas för människor som kämpar. Kan jag bidra till deras välmående en liten stund känns det fint för mig ❤️.

Max mamma