1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande...

Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag möter andra som förlorat barn så ser jag nu en smärta jag inte tidigare kunde se eller förstå. Förlusten av sitt barn är omänsklig att bära men det finns inget val i vår situation, vi får använda all vår kraft för att bära sorgen. Jag har förutom förlusten av Max förlorat en stor del av mig själv och jag har förlorat en stor del av min man. Jag inser nu att jag faktiskt inte minns alla delar av det gångna året, delar av året är som utsuddade. Jag minns inte när jag sov gott senast. Jag skrattar ibland men jag minns inte när jag var glad på riktigt. När jag ser att min man är ledsen och ser hans tunga steg så känns det hopplöst. Det som faktiskt håller oss uppe är våra djur och fantastiska människor i vår närhet. 

I början gick vi nästan inte ut då vi inte orkade möta alla människor. Nu är det tvärtom, det finns människor som undviker oss. Vi lägger vårt fokus på de modiga och omtänksamma människor som finns i vår närhet. Jag är tacksam för både gamla och nya bekantskaper som håller oss under armarna och ger oss ett sammanhang. Kärlek till er ❤️.

Denna veckan känns det som om vi skulle förtjäna lite respekt, då klampar Stenbocksskolan på igen. Rektorn har skickat mail till Max gamla klass att de har möte om "den tragiska händelse som drabbade en elev förra hösten" ! Jag undrar vad han menar med det? att de nu fattat att kulturen i Gällstads och Stenbockskolan skapade Max utanförskap?  Jag känner att rektorn kunde haft den goda smaken att visa oss lite respekt istället för att strö salt i såren.  

Efter Max död har vi förstått att han berättat för alla  vuxna i skolan att han kände sig utanför och utsatt men ingen ville lyssna. Nu är det vi som tar konsekvensen, vi kommer få kämpa med saknaden resten av livet. Vi kommer att söka efter meningen med livet och kanske finner vi den inte. 

Jag minns hur Max kramar kändes, hur hans hår kändes, hur hans hud kändes. Jag tänker ofta på hur skulle han se ut nu? Jag kan inte se en EPA traktor utan att känna sorg över att Max inte fick uppleva den tiden. Det finns så många frågor både om historien och framtiden vi aldrig fick. Imorgon är det årsdag men vad gör man då? 

Max Mamma ❤