Fortsätt till huvudinnehåll

1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande...

Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag möter andra som förlorat barn så ser jag nu en smärta jag inte tidigare kunde se eller förstå. Förlusten av sitt barn är omänsklig att bära men det finns inget val i vår situation, vi får använda all vår kraft för att bära sorgen. Jag har förutom förlusten av Max förlorat en stor del av mig själv och jag har förlorat en stor del av min man. Jag inser nu att jag faktiskt inte minns alla delar av det gångna året, delar av året är som utsuddade. Jag minns inte när jag sov gott senast. Jag skrattar ibland men jag minns inte när jag var glad på riktigt. När jag ser att min man är ledsen och ser hans tunga steg så känns det hopplöst. Det som faktiskt håller oss uppe är våra djur och fantastiska människor i vår närhet. 

I början gick vi nästan inte ut då vi inte orkade möta alla människor. Nu är det tvärtom, det finns människor som undviker oss. Vi lägger vårt fokus på de modiga och omtänksamma människor som finns i vår närhet. Jag är tacksam för både gamla och nya bekantskaper som håller oss under armarna och ger oss ett sammanhang. Kärlek till er ❤️.

Denna veckan känns det som om vi skulle förtjäna lite respekt, då klampar Stenbocksskolan på igen. Rektorn har skickat mail till Max gamla klass att de har möte om "den tragiska händelse som drabbade en elev förra hösten" ! Jag undrar vad han menar med det? att de nu fattat att kulturen i Gällstads och Stenbockskolan skapade Max utanförskap?  Jag känner att rektorn kunde haft den goda smaken att visa oss lite respekt istället för att strö salt i såren.  

Efter Max död har vi förstått att han berättat för alla  vuxna i skolan att han kände sig utanför och utsatt men ingen ville lyssna. Nu är det vi som tar konsekvensen, vi kommer få kämpa med saknaden resten av livet. Vi kommer att söka efter meningen med livet och kanske finner vi den inte. 

Jag minns hur Max kramar kändes, hur hans hår kändes, hur hans hud kändes. Jag tänker ofta på hur skulle han se ut nu? Jag kan inte se en EPA traktor utan att känna sorg över att Max inte fick uppleva den tiden. Det finns så många frågor både om historien och framtiden vi aldrig fick. Imorgon är det årsdag men vad gör man då? 

Max Mamma ❤

Kommentarer

  1. Våra tankar o kärlek går extra mycket till Er denna dag. Dagen som inte borde finnas. Ta hand om Er. 💗💗💗

    SvaraRadera
  2. Många kramar och tankar till er ❤️❤️❤️. Kram kram kram

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...