Bergamamman

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...

​Ett steg i taget, en timma i taget, timmar blir till dagar som blir till år. Ibland när jag är tacksam för det jag har, då tänker jag att nu är jag stark igen. Jag lever med sorgen av vår fina Max så jag är en stålkvinna men även en stålkvinna kan vara svag ibland. Vår med långhelger, mors dag och skolavslutningar gör att mycket kraft åtgår till att hålla fokus. Att leva med förlusten av sitt enda barn, att uppleva ett trauma av detta slag gör att det  känns som att man ska man leva livet med lite kvalitet är det som att gå på lina. Det går men kräver otroligt mycket.  De senaste dagarna har jag sökt bland mina bilder, det gör alltid ont. Mina fina kort av Max gör bara ont, saknaden skär i kroppen. I juni ska jag delta i en debatt  under Almedals veckan så jag letar bilder för en god sak. I skolans värld har man tagit bort ordet mobbning så som vårt samhälle gör när man inte kan hantera något, bättre att sudda ut det. När ett fenomen eller en diagnos byter namn slipper t...