Ett steg i taget, en timma i taget, timmar blir till dagar som blir till år. Ibland när jag är tacksam för det jag har, då tänker jag att nu är jag stark igen. Jag lever med sorgen av vår fina Max så jag är en stålkvinna men även en stålkvinna kan vara svag ibland. Vår med långhelger, mors dag och skolavslutningar gör att mycket kraft åtgår till att hålla fokus. Att leva med förlusten av sitt enda barn, att uppleva ett trauma av detta slag gör att det känns som att man ska man leva livet med lite kvalitet är det som att gå på lina. Det går men kräver otroligt mycket.
De senaste dagarna har jag sökt bland mina bilder, det gör alltid ont. Mina fina kort av Max gör bara ont, saknaden skär i kroppen. I juni ska jag delta i en debatt under Almedals veckan så jag letar bilder för en god sak. I skolans värld har man tagit bort ordet mobbning så som vårt samhälle gör när man inte kan hantera något, bättre att sudda ut det. När ett fenomen eller en diagnos byter namn slipper tjänstemän, samhället och politiker undan en tid. Under Almedalen ska ämnet utanförskap och mobbning debatteras, jag kommer vara Max representant. Trots lagar och styrdokument i företag och skolor ökar problemen med mobbning. Plötsligt är det tillåtet att hacka på varandra och nej långt ifrån allt sker på sociala medier. Kanske är det farligaste med sociala medier att det skapas en falsk bild av fina kroppar och framgång. Få vågar visa ett misslyckande eller ett dåligt mående. Vi lägger gärna skulden på individen för hur de mår. I skolan ska barnen lära sig om psykisk ohälsa. Det är givetvis med god intention men jag är övertygad om att det kommer att lägga ansvaret på den som mår dåligt. Fokus borde vara på korrekta beteenden så att utanförskap minskas. Där med lägger man ansvaret på den som mår dåligt. I vår kommun kostar elevhälsan 25% mindre än riksgenomsnittet. Det är troligen inte så att barnen mår bättre här.
Jag balanserar på min lina samtidigt som jag försöker fylla på mina energidepåer inför kommande månader. Den kommande tiden ska stora uttag göras. Mitt knä ska bytas, SvD ska äntligen publicera dokumentären om Max, gården ska skötas trots operation och jag ska till Almedalen.
Förresten hörde ett rykte på byn att vi ska sälja gården, de som tror det vet absolut ingenting!
Det är omänskligt att behöva genomlida sitt enda barns bortgång från detta livet på grund av mobbning. Det skär i min kropp och hjärta att läsa vad du och din man genomgått och genomgår i samband det. Jag var mobbad första åren i skolan,det var hemskt. Det har följt mig genom livet. Skolan blundar och tar inte sitt ansvar för elevernas utsatthet och mobbning. Jag kan inte förstå hur ont det gör för er,jag kan bara ana er smärta och sorg över Max död. Jag hoppas och tror att det som hände Max ska bli ett uppvaknande för en större förändring.Ingen ska tvingas ta sitt liv för att de inte får hjälp! Massa omtanke och Kärlek till er.
SvaraRadera