Få har missat historien om Max, hur vi upplever förlusten. Det är omtumlande och svårt att öppna upp sitt liv. Den första reflektionen och tanken hos en förälder är att man klarar inte förlusten av ett barn. Ingen klarar detta, ingen går vidare. Den man var dör i samma ögonblick som barnet, kvar blir en ny person. Vanligt är ett påstående att jag skulle aldrig kunna mista ett barn, hur klarar ni det? När jag får den frågan tänker jag, menar personen att jag borde begå självmord? Jag har inte förmått mig att ställa frågan, ännu mest av hänsyn till personen som frågade. Det gör oxå något med en människa som får utstå den behandling vi fått av myndigheter. Att som enskild person vara i livets sorg och trauma och bli mosad i offentligheten. Kommuen och tidningen UT har vid många tillfällen gjort bisarra uttalanden. Skattepengar har använts för att tysta oss. En hel tjänstemannakår med stöd av lokala politiker gör allt de kan för att skylla på Max, på hemmet eller be...