Fortsätt till huvudinnehåll

En annan person


Få har missat historien om Max, hur vi upplever förlusten. Det är omtumlande och svårt att öppna upp sitt liv. 

Den första reflektionen och tanken hos en förälder är att man klarar inte förlusten av ett barn. Ingen klarar detta, ingen går vidare.

Den man var dör i samma ögonblick som barnet, kvar blir en ny person. 


Vanligt är ett påstående att jag skulle aldrig kunna mista ett barn, hur klarar ni det? När

jag får den frågan tänker jag, menar personen att jag borde begå självmord? Jag har inte förmått mig att ställa frågan, ännu mest av hänsyn till personen som frågade. 


Det gör oxå något med en människa som får utstå den behandling vi fått av myndigheter. Att som enskild person vara i livets sorg och trauma och bli mosad i offentligheten. Kommuen och tidningen UT har vid många tillfällen gjort bisarra uttalanden. Skattepengar har använts för att tysta oss. En hel tjänstemannakår med stöd av lokala politiker gör allt de kan för att skylla på Max, på hemmet eller berätta hur bra de är. De är stolta över de som såg på när Max blev utsatt. Nu 1,5 år efter Max död får vi svaret att kommunen inte har något arbete klart kopplat till händelserna som ledde till Max död. I dokument från 2021 finner vi beslut att kommunen ska göra händelseanalyser på alla självmord, det har inte startat än.. Det gör väldigt illa vid en människa när myndigheter använder sina medel till att tysta en familj. 


Min man och jag kämpar för vårt nya liv. 

Inget är enkelt och allt ställs på sin spets. Plötsligt har minuter blivit år och allt är annorlunda. Jag lever med tomheten men paniken har lämnat kroppen. 


Jag har kämpat för Max upprättelse så vi är i överallt i media. Max har fått sin upprättelse men inget har ändrats. Just nu drivs jag av att ansvar ska utkrävas, saker måste ändras.


När vi går i byns lokala matbutik så låtsas inte människor som om vi finns. När människor tittar på mig håller jag fast blicken tills de viker undan. Vi får mycket fina meddelanden med stöd men ändå få från kommunen som vågar visa det öppet. En del ursäktar med att de tar hänsyn till sina barn.. vill de inte ha förändring trots att deras barn kämpar? De står bakom oss, vad betyder det? Vad krävs för att de ska ta emot oss om vi faller? Var är civilkuraget? Det finns människor som vågar visa, några arbetar i kommunen - de riskerar sitt jobb men det är civilkurage.

Lokala politiker talar glatt om en bättre skola i sina valprogram, detta utan att granska bristerna. De vill se framåt, vilken medicin ska ges när diagnosen inte är ställd? Det finns ingen som är mer villig än jag att tala om saken.


De som vågade delta på podden är hjältar för evigt, att stå upp och att kunna leva med sig själva🩵♥️.


 Max finns inte men det finns andra viktiga personer som ger kärlek till oss. Vi är nya människor men ändå samma på nått sätt.


Stor kärlek till alla som vågar tro på Max och andra barn, som vågar stå för en förändring.


Jag debatterar och pratar gärna om barn och skola men vi undanber oss följande. Berätta inte för oss om hur jobbigt det är med barnens aktivitet, klassträffar, föräldramöten, studenter osv. Vi hade så gärna lagt tid på de aktiviteterna. 


Önskar er en fin helg 

Max mamma 

Kommentarer

  1. Jag tänker på min Måns varje dag. Ser saker jag vet han skulle bli glad för som present. Fnissar till ibland när jag minns en varm humorkommentar. Tänker att jag pratar med honom. Så är det nog för dig och Christian också. Det håller uppe styrkan att överrösta dem som kämpar för att tysta ner, förneka, ljuga eller titta på trädtopparna för att inte möta min blick.glad och stolt pappa till Måns, det tar ingen ifrån mig. Kram till er.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...