En annan person

Få har missat historien om Max, hur vi upplever förlusten. Det är omtumlande och svårt att öppna upp sitt liv. 

Den första reflektionen och tanken hos en förälder är att man klarar inte förlusten av ett barn. Ingen klarar detta, ingen går vidare.

Den man var dör i samma ögonblick som barnet, kvar blir en ny person. 

Vanligt är ett påstående att jag skulle aldrig kunna mista ett barn, hur klarar ni det? När

jag får den frågan tänker jag, menar personen att jag borde begå självmord? Jag har inte förmått mig att ställa frågan, ännu mest av hänsyn till personen som frågade. 

Det gör oxå något med en människa som får utstå den behandling vi fått av myndigheter. Att som enskild person vara i livets sorg och trauma och bli mosad i offentligheten. Kommuen och tidningen UT har vid många tillfällen gjort bisarra uttalanden. Skattepengar har använts för att tysta oss. En hel tjänstemannakår med stöd av lokala politiker gör allt de kan för att skylla på Max, på hemmet eller berätta hur bra de är. De är stolta över de som såg på när Max blev utsatt. Nu 1,5 år efter Max död får vi svaret att kommunen inte har något arbete klart kopplat till händelserna som ledde till Max död. I dokument från 2021 finner vi beslut att kommunen ska göra händelseanalyser på alla självmord, det har inte startat än.. Det gör väldigt illa vid en människa när myndigheter använder sina medel till att tysta en familj. 

Min man och jag kämpar för vårt nya liv. 

Inget är enkelt och allt ställs på sin spets. Plötsligt har minuter blivit år och allt är annorlunda. Jag lever med tomheten men paniken har lämnat kroppen. 

Jag har kämpat för Max upprättelse så vi är i överallt i media. Max har fått sin upprättelse men inget har ändrats. Just nu drivs jag av att ansvar ska utkrävas, saker måste ändras.

När vi går i byns lokala matbutik så låtsas inte människor som om vi finns. När människor tittar på mig håller jag fast blicken tills de viker undan. Vi får mycket fina meddelanden med stöd men ändå få från kommunen som vågar visa det öppet. En del ursäktar med att de tar hänsyn till sina barn.. vill de inte ha förändring trots att deras barn kämpar? De står bakom oss, vad betyder det? Vad krävs för att de ska ta emot oss om vi faller? Var är civilkuraget? Det finns människor som vågar visa, några arbetar i kommunen - de riskerar sitt jobb men det är civilkurage.

Lokala politiker talar glatt om en bättre skola i sina valprogram, detta utan att granska bristerna. De vill se framåt, vilken medicin ska ges när diagnosen inte är ställd? Det finns ingen som är mer villig än jag att tala om saken.

De som vågade delta på podden är hjältar för evigt, att stå upp och att kunna leva med sig själva🩵♥️.

 Max finns inte men det finns andra viktiga personer som ger kärlek till oss. Vi är nya människor men ändå samma på nått sätt.

Stor kärlek till alla som vågar tro på Max och andra barn, som vågar stå för en förändring.

Jag debatterar och pratar gärna om barn och skola men vi undanber oss följande. Berätta inte för oss om hur jobbigt det är med barnens aktivitet, klassträffar, föräldramöten, studenter osv. Vi hade så gärna lagt tid på de aktiviteterna. 

Önskar er en fin helg 

Max mamma