Idag är det Max födelsedag, idag skulle Max fylla 14 år. Det är nu 229 dagar sedan Max lämnade oss och det är fortfarande helt obegripligt och jag vet inte hur jag kan vänja mig vid aldrig mera... Tänk er att fira födelsedagen med att tända ljus och gråta vid en grav. Vi har funderat på vad Max skulle önskat sig i födelsedagspresent, troligen ännu en moped eller kanske en båt till. Det är få gånger som Max faktiskt kunnat säga en sak han önskar sig, det brukade ändra sig ända till sista dagen. Han hade alltid så många projekt och vill inte vänta på födelsedagen utan köpte själv det han ville han, han var trots allt duktig på att jobba ihop pengar. Den mest uppskattade presenten var nog på 4 årsdagen när han fick sin första elektriska 4 hjuling. Max ville gärna vara delaktig i att ordna sina kalas, laga mat och göra tårta eller glass. Det är dock inte lätt att fylla år i juli. När vi hade kalas var det oftast flera som inte kunde komma pga semester och det var alltid svårt att ordna något med kompisar då de var bortresta. När Max blev äldre så hade han färre kompisar och det var färre som hade kalas vilket på ett sätt tog bort en börda.
Det är så lätt att tänka att det ska gå lite lättare att leva med sorgen med tiden men det gör inte det. Den senaste tiden har jag åkt till nedre botten av mental hälsa. Efter att ha lyssnat på Klas Erikssons sommarprat uppstod en enorm tomhet att jag inte var hemma hos Max den där sista kvällen. Jag hade så gärna velat krama honom även om jag inte kunnat rädda honom. Fan att jag gjorde fel prioritering i livet!! På nätterna drömmer jag om den sista kvällen även om jag inte var hemma men i drömmarna är det blåljus över hela gården, jag hör människor skrika. Jag vaknar ofta av att jag tycker mig höra Max välbekanta steg i hallen 💔, kanske är han hos oss. Denna veckan började vi i Falsterbo med hästar och sol vilket låter fantastiskt men det var det inte. Jag hade inte förutsett att alla minnen av de år med Max och vänner i Falsterbo skulle slå så hårt, hade jag vetat det hade jag besparat oss den resan. Det dröjer nog innan vi återvänder till hästfesten. Det är svårt att sätta ord på sina känslor, jag tror att de personer som träffar oss ofta eller skriver med oss ofta ser och hör hur vi mår. När man mår som sämst så är det svårt för att inte säga omöjligt att ta kontakt med någon själv. Kommunen har tagit semester och jag låter min ilska ha semester till de är tillbaka, kanske är den en av orsakerna att smärtan slår lite hårdare just nu. Vi har tur som som har människor runt oss som känner av stämningen och står ut med oss både när vi är lite gladare eller mår som sämst.
Idag på självaste födelsedagen lämnar vi gården och alla minnen för en tur till familjen. Vi undviker nog semester det här året då arbete och sysselsättning känns som om det hjälper oss att klara varje dag. En kram och ett meddelande från omtänksamma är en del av min rehabilitering.
Jag läste BT idag och om den pedofil som fått utnyttja skolbarnen. Där har kommuntjänstemän låtit en vuxen anställd utnyttja barnen. De har antecknat problemen, de har fått signaler från barnen, högre chefer har vetat om, viktiga dokument har kastats. Pedofilen får sitt straff, barn och familjer är offer och får leva med det. Kommunens chefer och anställda som tittat på och dolt sanningen får inget straff. Jag ser stora likheter med Ulricehamns kommun och Max. När jag har haft lite ledigt kommer jag att driva Max kamp vidare, där ska ansvariga få ta sitt ansvar för det utanförskap som tvingade Max till
Jag använder all min kraft till att lita på att tiden hjälper mig att bära sorgen, att mitt nya jobb på gården hjälper mig, mer tid med vänner hjälper mig, mer tid med hästar och att min man och jag är starka tillsammans.
Glöm inte njuta av livet, det kan snabbt ändra sig.
Kram Bergamamman mamma till den finaste Bergasorken 💕
Kram kram kram 💚
SvaraRadera