Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens post

​I bland låtsas jag att livet är ganska ok. Idag lyckades jag nästan lura mig själv att livet kan vara lite bra. Hästarna har varit duktiga, fint väder med lunch i solen, ett bra pass på gymmet men… i brevlådan väntade ännu ett brev till dödsbo Max Olofsson. Jag vänjer mig aldrig vid dessa brev, varje gång de anländer blir min andning ytlig och kroppen krampar. Det är omänskligt att behöva hantera allt som hör till förlusten av en närstående. Det är ofattbart att vi är i denna situation. 

Vi har så mycket regler i skolor, på arbetsplatser och i lagar som skall säkra den psykosociala miljön. På ren svenska  handlar dessa regler om att människor inte ska kränka eller hacka på andra människor. I verkligheten sker detta i alla sammanhang trots alla regler och trots att ingen vill vara den som kränker andra. Kanske beror detta på att det är väldigt få tillfällen som skolor, arbetsgivare eller samhället reagerar eller agerar på dåliga beteenden. Skolinspektionen har 580 anställda ändå har de inte förmågan att säkra att skolor uppfyller skollagen, jag undrar vad de gör på sitt jobb! Jag vet helt säkert att har skulle få djurförbud om mina hästar fått den behandling som Max fick i skolan. Vi alla kan ta vårt ansvar genom att vara goda förebilder och visa civilkurage. 

Jag kommer att berätta historien om Max så länge jag orkar. Det var så mycket som gick fel och de inblandade visar ingen ånger, det tolkar jag som att de tycker det är normalt att förminska barn. Jag har varit på olika sorters samtal om sorg och självmord men känner att min kamp för Max ger mig mer sinnesfrid. Det är fortfarande svårt att möta människor som vi inte träffat efter Max bortgång speciellt i sammanhang som födelsedagar eller andra firanden. Vi är så oroligt tacksamma för alla människor som orkar och vågar vara med oss, som vågar minnas Max ihop med oss🧡. 

Jag gör vad jag kan för att finnas för människor som kämpar. Kan jag bidra till deras välmående en liten stund känns det fint för mig ❤️.

Max mamma 



Kommentarer

  1. Tänker i bland det är tack vare Mats som jag orkar kämpa ,att lyssna man behöver inte prata att gå vid sidan om den som lider vara beredd på att ge en kram om det behövs. Ja våra liv har sannerligen blit annorlunda.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...

1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande... Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag...