Fortsätt till huvudinnehåll

Utsatthet

​Jag har varit lite tystare en tid. Sorgen tar på krafterna och riktigt glad blir jag nog aldrig mera. Sorg syns inte, på ytan ser det ganska normalt ut men inget är normalt. Den som tror att den som bär på sorg vill vara i fred har inte förstått något alls. Om du inte förlorat någon nära så som barn eller respektive så försök tänk dig in i situationen. Jag tror att få känner att de vill vara i fred.

Jag är så tacksam för all omtanke vi får och har fått av många människor. Vi har inte orkat eller hunnit återgälda till alla som funnits och finns för oss. Det kommer när vi orkar. Vi flyr in i arbete på gott och ont.

På torsdag ska vi på begravning, den första efter Max begravning. Det kommer troligen att bli väldigt tungt men känns ändå rätt att gå. Vi vill ta avsked av en väldigt fin man, familjen har kommit att bli viktig för oss i krisen. Till och med när man är i kris kan det vara fint att finnas för varandra ♥️.

Det närmar sig publicering av SvDs dokumentär om Max. Vår fina Max kommer att vara i fokus. De vuxna och barn som tittade bort när Max självkänsla tillintetgjordes kommer att manas till eftertanke. 

För en tid sedan sprang jag på skolchefen. Hon vill mötas och samtala. Jag kan möta henne när hon erkänner att kommunen brustit vilket troligen aldrig kommer ske. Jag tror hon vill kunna berätta för SvD att hon har dialog med oss, det kommer INTE att ske. 

I Max gamla skolor är kränkande behandling vardag. Elever som inte tål att bli misshandlade kallas känsliga. När Max gick i Gällstad skola hade de värsta mobbbarna immunitet då deras släktingar arbetade på skolan alternativt deras föräldrar var vänner med personalen. Vi hade inte de kontakterna så trots vår kamp nådde vi inte en förändring. Den senaste tiden har jag mött några av plågoandarna och deras föräldrar. De hälsar så käckt så, de verkar inte känna skuld. Jag har inte träffat någon av lärarna, när den dagen kommer hoppas jag att de kan visa på självinsikt.

Jag uppmanar alla att reagera på osunda beteenden.

Jag kommer att delta i Almedalen i juni. Det är en perfekt arena att få berätta vilka konsekvenser utanförskap och kränkningar kan få. Jag återkommer till det senare

Jag har idag vågat vara öppen på LinkedIn. I kampen för Max är även den arenan en möjlighet att berätta om vikten av en hälsosam arbetsmiljö.

Vi försöker njuta av små saker i livet. En kopp kaffe i solen, ett bra pass med hästen eller Max fina katt. Bergasorkens katt heter Musen 😻.

Styrka till er som har civilkurage att stå emot dålig kultur 

Bergasorkens 🧡 mamma 

Kommentarer

  1. Jag vill uttrycka mitt djupaste deltagande i din oerhörda sorg.
    Även om vi inte känner varandra blev jag djupt berörd när jag hörde vad som hänt. Det är svårt att ta in, och mitt hjärta gör ont för dig och din familj.
    Ingen förälder ska behöva gå igenom något sådant här. Jag kan inte ens föreställa mig din smärta, men jag vill att du ska veta att det finns människor som tänker på dig och känner med dig.
    Det som hänt har också väckt en stark rädsla i mig som förälder. Mitt eget barn går igenom svårigheter i skolan, och jag känner mig maktlös inför situationen. Din sons historia har berört mig djupt och fått mig att inse hur allvarligt detta är.
    Jag önskar av hela mitt hjärta att du får styrka att ta dig igenom denna tid.
    Du är inte ensam – även människor du inte känner bär dig i sina tankar.
    Med all min respekt och medkänsla

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...