Fortsätt till huvudinnehåll

Identitet, vem är jag?

 Jag har i veckan testat att gå på en utbildning via mitt arbetet. Det var härligt att tänka på lite annat men jag insåg att det var allt för tidigt pga det sociala. Jag är inte rädd att möta människor, det är ni många som vet. Det blev ändå mitt stora hinder i denna utbildning som syftar till att skapa ett närverk och utveckla oss som ledare. Jag har varit ganska säker på vem jag är, vad är mina styrkor och svagheter. Nu är jag osäker som ett barn på vem är jag? Jag har varit en stark och modig person, är jag det? Det får givetvis tiden utvisa. Jag hoppas att både jag och min man kan ta oss vidare i livet utan att bli allt för bittra över det som hänt. Jag hoppas och önskar att vi kan utvecklas tillbaka till starka människor med en ännu starkare empati men det får tiden utvisa. Frågan om vem man är är ganska laddad i detta läge. Jag vet att jag är Max mamma men det tar inte bort faktumet att jag är mamma till en ängel. Jag har aldrig tänkt på det tidigare att det kan vara laddat att beskriva vem man är och vilken familj man har, nu vet jag att den frågan får det att vända sig i magen på mig.

Många saker i vardagen fungerar på något sätt som de ska andra är väldigt laddade. En tur till Ulricehamn idag blev extremt tung när vi köpte våra första gravljus. Graven är inte klar ännu då vi inte funnit en sten ännu. Klart är att stenen ska ha texten "Man får va som man vill"

Jag har svårt att låta bli att gräva i orsaken till att vi hamnade här. När vi summerar det som skolan inte gjort så förstår vi mer. Stenbocksskolan skriver i sin 90 sidiga policy mot kränkningar att man enligt lag måste utreda kränkningar. Ingen policy tycks beskriva att det inte gällde Max även om det var så. Se utdrag ur kommunens dokument nedan.

Skolorna Max gått på fick första frågan om att lämna ALL information relaterat till Max den 1 december 2024. I skollagen står det att de skall hantera ärendena skyndsamt. Vi har fortfarande inte fått all information och den vi fått är i stora delar inte komplett. Nu när det dröjer blir jag mer och mer säker på att de döljer eller hittar på för att skydda sig. De vill gärna träffa oss men då vi träffat 4 olika personer där den ena vet mindre än den andra borde de använda sin tid till att leverera det vi önskar. Vi förstår att de är nöjda med sitt arbete då all personal jobbar vidare precis som vanligt. Kommunchefen har meddelat att han är helt trygg med att hans organisation fungerar. Vi får se om han har samma syn om ett tag. Skolinspektionen och DO har haft synpunkter på organisationen tidigare så de borde egentligen vara i perfekt skick. 

Jag undrar hur våra politiker och tjänstemän ser på sitt uppdrag. Är de där för sin egen skull eller är vi invånare kunder? Det är vi invånare som finansierar deras arbete. Ett företag som inte lyssnar till kunden blir högst troligt utkonkurrerad av ett annat bolag. I offentligheten bränner man bara mer av invånarnas pengar och får ingen effekt. Just nu känns det inte som att våra politiker eller tjänstemän ens rannsakar sig ifall deras system gjort att en pojke, vår son inte orkade leva. Jag vet att han inte var ensam om att må dåligt. Det strömmar in meddelanden med tragiska historier om barn som mår dåligt i vår kommun där kränkningar tycks förminskas och utanförskap är vardag. 

För mig får alla gärna vara som man vill men att vara försumlig är oacceptabelt!! Jag och några av mina vänner lägger nu en hel del tid på att förstå både vad som hänt och hur kan det få ske. Tack kära fina vänner för att ni finns för oss 💕.

Resten av dagen ska ägnas åt det som brukar vara roligt och fortfarande ger lite glädje, hästarna. Det finns så mycket att lära från hästvärlden till människor, det är vackra och kloka djur.  De gör dock som Max, de flyr om livet blir för svårt och läskigt. 

Bergamamman, mamma till den finaste ängeln Max Milton Olofsson 💗 och fru till den finaste man man kan få 💗

Kommentarer

  1. ❤️❤️❤️ Vill bara ge dig en stor kram. Jag lider med dig ska du veta. Min son Adam som är 16 år nu har blivit mobbad så mycket att han blev så kallad hemmasittare. Jag har även fått ligga inne på Bup i Borås då han mådde så dåligt av mobbningen och började självskada och började att planera att ta sitt eget liv.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen