Idag känner jag en enorm tomhet men kanske också lite lättnad. Vi har passerat storhelgerna och vi har "klarat" oss igenom det. Tack vare fantastiska vänner och släktingar har vi varit distraherade del av dagarna. Dag som natt går tankarna direkt till Max så snart det blir tyst. Vårt hus har inte varit tyst på 13 år och nu är det så tyst.... Vi vaknar varje morgon med en plan för dagen, det handlar bara om det basala för att få vardagen att fungera men det är få saker som känns roliga. Imorgon börjar jobbet för de flesta, för oss är det sjukskrivning för att hämta kraft och hitta tillbaka till livet. Jag har spenderat en mycket tid för att försöka förstå den delen av Max liv som varit under skolan och omsorgens ansvar. Orkar och kan jag skall jag i några inlägg beskriva en mycket tragisk och sorglig historia som präglas av en värld där vuxna svikit barnen. När vi ser på nyheterna tror vi att det händer i utsatta områden i storstäderna, det är kanske är sant men i vår lilla kommun (Ulricehamn) förekommer det hårresande saker. Vi har i flera år försökt ha en dialog men det har inte funnit samma intresse från skolan.
Max började i förskolan Junibacken i Gällstad när han var 3 år. Det var några fina år de första åren när han hade fantastiska fröknar och fina kompisar. Det jobbade på ett sätt som gjorde att barnen hade roligt och var mysiga mot varandra.
Lågstadiet förflöt relativt lugnt, bra kompisar och framför allt fantastisk personal på fritids. På fritids hanterades bråk och stök omgående av en närvarande personal. Det fanns enstaka barn i klassen som hade det jobbigt och var mobbade, vilket jag nu önskar att vi reagerat mer på . Det vi gjorde var att uppmana Max att leka på dessa barn vilket han ofta gjorde även utanför skoltid. Vid ett tillfälle hittade vi ett vykort i Max ryggsäck. Det var ett väldigt hemskt foto på ett barn med gomspalt och information om operation Smile. Vi tog allvarligt på det då Max blev ledsen eftersom han hade läppspalt. Den kommentar vi fick från skolan var att det var nog ett misstag eller någon som ville vara snäll. Jag tror inte någon kan uppfatta det som en snäll handling.
Max och hans klass började 4e klass och fick nya lärare. Klassen skulle få mer resurser och vi alla var glada över att det såg lovande ut att få en bra och lärorik tid på mellanstadiet. När jag nu tittar tillbaka på alla SMS och mail som skickats från oss till skolan så är det skrämmande. Det började redan på våren i 4e klass. Max kommer hem från skolan med blåmärken inte mindre än 3 gånger på en termin, han blir retad för tjockis upprepade gånger. Varje gång tog vi kontakt med skolan, de hade alltid en bra förklaring i form av att de inte sett något eller att Max varit på fel ställe. Ingen av dessa incidenter leder till någon rapportering om kränkande behandling.
Max börjar 5e klass i Gällstad. Hans lärare ger honom ett omdöme att han "Max är en glad kille som tycker att allt är tråkigt". Jag vet inte om de tyckte att det var roligt men det kanske berodde på att skolgången faktiskt inte var så rolig. Vi har otaliga SMS och samtal under året där Max blir retad för hur han ser ut, att han har fel storlek på sitt kön, hur han pratar, någon slänger upp hans keps på taket. Inget av detta leder till någon rapport om kränkande behandling.
Max börjar 6e klass i Gällstad. Terminen startar med att vi får ett brev att vi skall infinna oss på socialen efterföljande måndag då Max blivit polisanmäld. Vi kontaktar skolan omgående då vi inte fått någon information. Det visar sig att Max tagit stryptag på en annan elev vilket givetvis var helt fel. Detta har skett på skolan, lärare och rektor vet om det men meddelar inte oss. Det skrivs en rapport i efterhand. Flera månader senare skriver skolan i en rapport att det givetvis var fel men att den andra eleven varit med och provocerat fram handlingen. Det beskrivs också i rapporten att Max ofta är utsatt och ansatt. Skolan nöjer sig med en allmän diskussion i klassen. Tyvärr meddelas inte vi eller Max att skolan faktiskt sett att han blivit provocerad. Detta ser jag först när jag nu begär ut alla dokument. Max var så rädd när vi var kallade till Socialen, har trodde att han inte skulle få bo kvar hemma. Denna händelse satte djupa spår i vår Max, han hade förtjänat att få veta att han fick upprättelse.
Detta blir ett hemskt år men massor av tillfällen där Max blir retad för hur han ser ut inte minst i duschen till idrotten. Hans tjejkompisar från grundskolan kommer in i tonåren och blir intresserade av andra saker. Tyvärr innebär det att Max blir av med några av sina äldsta kompisar då de har nya umgängen och intressen. Killarna är som sagt ganska elaka på idrotten så där blir det all färre kompisar också. Max sätter upp en sköld för att skydda sig och tuffar till sig genom att bli få ett hårdare språk. Han har ett fåtal kompisar som nu lärarna utser till "stöket". Genom att göra det har de redan bestämt att ingen mobbning verkar räknas som en kränkning. De åker till Stenbock i Ulricehamn i en gång i veckan för att läsa språk. Max ber både oss och personalen att vara med på bussen då han blir retad både på bussen och på Stenbock. Det är få tillfällen när personalen faktiskt följer med på bussen trots att de vi talar med dem. Ingen av händelserna rapporteras som kränkande. Inte ens när Max kommer hem med blåmärken på halsen skriver skolan en rapport om kränkande behandling. De svara oss istället att om Max kan hålla sig mitt ute på skolgården så kan de säkra att ingen gör honom illa.
Till detta skall läggas att Max beskriver för skolsköterskan att han känner sig utsatt och inte förstår hur han skall kunna gå i skolan till 9an. Ingen ringer oss och berättar om samtalet. Max träffar kuratorn som skall hjälpa Max att hantera sitt humör. Max beskriver att det är mycket konflikter och han tycker att det är jobbigt. Hos kuratorn fortsätter arbetet att Max skall kontrollera sig när det blir konflikter. Vi har inte sett några tecken på att någon på skolan försöker förstå vad det är för konflikter som pågår.
Under denna tiden har vi endast samtal och SMS om enskilda händelser. Ingen från skolan ser det totala bilden av utanförskap, konflikter och mobbning. Kommunen har planer för att ingen skall bli kränkt men ingen av dessa tycks gälla Gällstads skolan under denna tiden. När jag ser tillbaka på detta skulle vi givetvis tagit bort Max från skolan redan i mellanstadiet. Skolplikt kan väl knappast gälla om man inte är trygg? Är det någon som kan lära sig något när man inte är trygg? Jag kan inte det i alla fall.
Jag är både hästtjej och mamma. Vi skulle aldrig släppa ihop en flock hästar utan att se att gruppen fungerar. När en grupp hästar inte fungerar så slåss de och det blir skador. Jag ser ingen skillnad på barn och hästar. Jag ser dock en stor skillnad i ansvar. Jag känner inga hästmänniskor som skulle låta hästarna slåss så som barn tillåts hacka på varandra.
"Man får va som man vill" citat Max men det gäller inte i alla skolor det vet vi nu. I mitt tidigare inlägg beskrev jag den trygga Max vi hade hemma, han var omtänksam och glad. Han kunde fixa och lära sig nästan vad som helst. Där av är jag säker på att trygghet är viktigare än alla läroböcker i världen.
Jag har försökt att beskriva detta väldigt sakligt. Egentligen skulle jag vilja skrika högt då min förtvivlan och saknad är enorm! Tilläggas bör att många frågor är obesvarade då skolan har dokumenterat få saker och ju är på julledigt.
Högstadiet blev kort för Max men det får jag ta en annan dag när kraften finns!
Bergasorkens Mamma
Blir så ledsen och förbannad på systemet vi lever i när jag läser dina ord. Tårarna rullar sakta nerför mina kinder. Jag känner så med dig i allt du beskriver då jag och min familj upplevde saker i låg och mellanstadiet som fick oss att byta skola i 4:an för vår dotter och Max klasskompis Ina. Vår dotter fick en nystart med fantastiska lärare, pedagoger och fick för första gången känna på hur riktig och äkta vänskap skall kännas med jämnåriga barn. Jag är från botten av mitt hjärta så så ledsen för Max och er skull. Inga barn runt om i världen ska behöva må sådär dåligt och känna utanförskap och att det händer i en allt högre grad i Sverige är skrämmande. Även om jag inte känner er vill jag att ni skall veta att jag finns för er om ni behöver prata med någon utanför familjen. Jag känner så med er. Jag, min familj och min dotter hade önskat en annan utgång för er fine Max. All styrka och kärlek till er.
SvaraRadera