När ingen vill ta ansvar

När ingen vill ta ansvar men ansvar måste finnas

Vi kämpar med vår sorg som är högst randig och livet går som i två parallella spår med mörker i ett och vardag i ett spår. I fredags tog jag hästarna på hoppträning, det gav distraktion och glädje i stunden. På vägen hem kom sorgen och när gråten var som värst fick jag stanna lastbilen en stund. Crille har ont i ryggen det ger mig lite mer ensam tid på gården vilket ger så mycket jobbiga tankar. Stunder med goda vänner och hästar ger som tur är lite distraktion. Igår fick vår 3 åriga häst Calle åka till skolan, han var duktig i skolbussen tillsammans med sin fadder Tage. Jag känner mig trygg med att i hans hästskola bygger allt på trygghet <3. I den skolan tillåts inte utanförskap eller otrygghet!

Jag blir arg orkar gå vidare när jag försöker förstå varför skolan inte gjort något för Max. Det är nu 55 dagar sedan Max begick sitt självmord. Vi har kämpat i nästan 2 år med mail, sms och samtal för att få det att fungera med skolan. De har inte på hela tiden velat ta något ansvar utan skyllt allt på Max. Droppen vet som ni vet att han placerades i en klass i 7an utan några kompisar från tidigare klass. Det verka vara prestige för skolan att ingen ska byta klass bättre att man lider. 

Vi har under dessa 55 dagar försökt få ut all information från skolan relaterat till Max, vi har fått långt ifrån all information. Det är verkligen oklart om de inte vet var den finns eller om de döljer något. Vi blev lovade muntligen av skolchefen att en extern utredning skulle tillsättas men i enlighet med mail så kommer det inte att ske. Barn brukar ofta säga att "det var inte jag" när de inte vill erkänna det verka vara samma sak i Ulricehamns kommun. 

Jag har läst delegationsordningen för kommunen. Politikerna är ansvariga som sedan delegerar till rektorn. Där emellan finns det en kommunchef, en skolchef och en grundskolechef. Jag gissar att alla dessa är mycket ansvariga när lön skall förhandlas men inte när ansvar skall utkrävas. 

Max elevakt innehåller två noteringar trots att jag säker har skickat 50 mail och lika många SMS så har det inte varit värt att notera. En av noteringarna innehåller att Max situation i skolan skulle förbättras av att klassen skulle jobba med ett värdegrundsarbete som heter STAR vilket står för:

Samarbete: Jag bidrar till ett bra arbetsklimat och följer givna instruktioner från lärare och annan personal.

Trygghet: Jag tar ansvarar för allas trivsel genom att själv ha ett trevligt uppförande. Jag visar respekt för andra och andras åsikt. Alla är olika, olika är bra.

Ansvar: Jag passar tider, har med mig rätt arbetsmaterial och använder tiden till lärande. Jag ser till att hålla rent och snyggt efter mig.

Respekt: Jag har ett gott uppförande, ett vårdat språk, visar respekt och utsätter där med ingen för psykisk eller fysiskt kränkning. 

STAR är fint på pappret men helt ärligt tror ni att detta kunde rädda en pojke som var så utsatt att han gick till skolsyster var och varannan dag, han talade med sin pappa varje rast, han var ensam, hans studieresultat gick utför mm.

Lärarna från mellanstadiet jobbar kvar. Mentorn som inte tog Max situation på allvar hade tidigare hand om halva klassen, hen har nu ansvar för hela klassen. Jag hade inte känt mig trygg som vårdnadshavare för den klassen.

Rektorn har i veckan skickat mail till klassen och där nämns inget om värdegrundsarbete eller klimatet mellan barnen. Jag tolkar det som att Max hade rätt, han var problemet och nu är det problemet borta.

Rektorn säger att de skall motverka rykten om att barnen i Max klass är mördare, vilket de givetvis inte är. Jag skulle dock tycka att det vore på sin plats till eftertanke om vållande till någons beslut om att ta självmord. Det är de vuxna i skolan som skall ta ansvaret för att barnen är trygga, ingen i personalen har tagit detta ansvar under hösten. Rektorn beskriver att de nu utbildar sig på hur personalen skall hantera tiden efter ett självmord. Ska vi tolka det som att de är redo för nästa självmord, borde inte fokus vara på att undvika självmord och utanförskap. Vore jag vårdnadshavare till barn i den skolan skulle jag vara orolig.

Jag förstår också att ansvariga personer i kommunen känner sig nöjda med vad de inte gjort och känner sig redo för att ta konsekvenserna för sin bekvämlighet. Ett enkelt försvar skulle kunna vara att skylla på vårdnadshavare men låt oss vara rimliga de är inte på skolan. Skolan måste informera om vad som händer på de 7-8 timmar som barnen är i skolan eller på bussen. Jag har efterfrågat information många gånger utan att få någon som helst dialog. 

Parallellt med min ilska snurrar tankarna på vem är jag? Mamma utan barn? Före detta mamma? Mamma till ett dött barn? Det är obeskrivligt jobbiga tankar som får tårarna att flöda igen. Jag får återkomma till dessa funderingar en annan dag. 

Bergasorkens Mamma - som vi saknar vår pojke <3