När barn föds mäter vi gärna först dagar, sen timmar sen veckor, månader och år. Igår var det exakt två månaders sedan vi kastades tillbaka i samma tideräkning. Den 25 november, idag 62 dagar sedan valde vår starka och fantastiska son att ta sitt liv. Vi visste att det var jobbigt i skolan men att det tog honom så hårt kunde vi aldrig ana. Nu lever vi dag för dag och finner på något ett sätt en vardag men vad som blir meningen med livet är fortfarande svårt att ta in. Vi är två föräldrar som har ett starkt band som nu är det som skapar en logisk trygghet att vi kommer finna mening. Jag tror vi uppfattas som starka då livet utåt fortsätter med vardagen på gården och hästarna. Vi är inte tillbaka i arbete ännu men försöker tänka tanken men inser att det är för tidigt. Sorgen och saknaden är svår att beskriva, plötsligt mitt i vardagen vill man bara gråta. Igår mötte jag en vän som förlorade sitt barn för många år sedan. Händelsen med Max har rivit upp alla hennes sår igen. Jag kunde inte förstå vidden av hennes förlust innan vi förlorade Max. Det jag nu kan nu kan förstå är att förluster för andra kommer att riva upp mina sår igen hur stark jag än är. Det är ett svårt liv vi har framför oss, min man och jag har ett stort ansvar att säkra att vi inte drunknar i sorg. På något sätt måste sorgen bli en lite del av livet, inte livet en liten del av sorgen.
Igår var vi på kalas för två av Max kusiner, det är riktigt svårt att fira då smärtan blir så stor att vi inte kommer att ha fler kalas hemma för Max. Han nästa kalas är på kyrkogården. Max har så fina kusiner som är så starka när de möter oss, fantastiska ungdomar. Kärlek till er!
Parallellt med vår enorma sorg där vi får bära skulden för andras misstag kämpar jag för rättvisa. I fredags fick vi ännu ett mail från Max skolan. Vi kämpar med att få ut den information de har om Max men de väljer att alltid misstolka vår frågor och försöker lägga skulden på oss. Tycker ni att frågan " Vi önskar att ta del av all information rörande Max Olofsson" är otydlig? Hur som helst verkar de inte klara varken offentlighetsprincipen eller GDPR. När Max fortfarande levde och det fanns chans att rädda honom hade inte skolan eller kommunen tid med möten. Nu vill de ha möten och förklara hela tiden. Jag är trött på lögner och förväntar mig svar. De politiker, lärare, rektorer, mentorn och skolchefen som haft ansvaret jobbar kvar. Jag säger bara det, ni föräldrar som har barn i Max tidigare skolor var vaksamma. Där kan ingen höra era barn skrika. Jag försökte när Max levde med mail i princip dagligen, det är lika svårt nu som då att få svar eller åtgärd. Jag tolkar det som rädsla, alla ska bara rädda sitt eget skinn. Slutligen sitter vi i livets sorg då de inte gjort sitt jobb. I trafiken skulle detta kallas för vållande till annans ...
Idag ska vi endast ägna oss åt aktiviteter som ger energi. Styrka och kärlek till alla er som finns med oss i gråt och skratt 💕.
Max som vi saknar dig! 62 dagar och till döden utan din omtanke är så smärtsamt
Bergasorkens Mamma💗
De som hade alla tecken varje dag valde att titta åt andra hållet.
❤️😓
SvaraRadera💖🙏💖
SvaraRadera