Fortsätt till huvudinnehåll

När man får bära skulden för andras misstag

När barn föds mäter vi gärna först dagar, sen timmar sen veckor, månader och år. Igår var det exakt två månaders sedan vi kastades tillbaka i samma tideräkning. Den 25 november, idag 62 dagar sedan valde vår starka och fantastiska son att ta sitt liv. Vi visste att det var jobbigt i skolan men att det tog honom så hårt kunde vi aldrig ana. Nu lever vi dag för dag och finner på något ett sätt en vardag men vad som blir meningen med livet är fortfarande svårt att ta in. Vi är två föräldrar som har ett starkt band som nu är det som skapar en logisk trygghet att vi kommer finna mening. Jag tror vi uppfattas som starka då livet utåt fortsätter med vardagen på gården och hästarna. Vi är inte tillbaka i arbete ännu men försöker tänka tanken men inser att det är för tidigt. Sorgen och saknaden är svår att beskriva, plötsligt mitt i vardagen vill man bara gråta. Igår mötte jag en vän som förlorade sitt barn för många år sedan. Händelsen med Max har rivit upp alla hennes sår igen. Jag kunde inte förstå vidden av hennes förlust innan vi förlorade Max. Det jag nu kan nu kan förstå är att förluster för andra kommer att riva upp mina sår igen hur stark jag än är. Det är ett svårt liv vi har framför oss, min man och jag har ett stort ansvar att säkra att vi inte drunknar i sorg. På något sätt måste sorgen bli en lite del av livet, inte livet en liten del av sorgen. 
Igår var vi på kalas för två av Max kusiner, det är riktigt svårt att fira då smärtan blir så stor att vi inte kommer att ha fler kalas hemma för Max. Han nästa kalas är på kyrkogården. Max har så fina kusiner som är så starka när de möter oss, fantastiska ungdomar. Kärlek till er!

Parallellt med vår enorma sorg där vi får bära skulden för andras misstag kämpar jag för rättvisa. I fredags fick vi ännu ett mail från Max skolan. Vi kämpar med att få ut den information de har om Max men de väljer att alltid misstolka vår frågor och försöker lägga skulden på oss. Tycker ni att frågan " Vi önskar att ta del av all information rörande Max Olofsson" är otydlig? Hur som helst verkar de inte klara varken offentlighetsprincipen eller GDPR. När Max fortfarande levde och det fanns chans att rädda honom hade inte skolan eller kommunen tid med möten. Nu vill de ha möten och förklara hela tiden. Jag är trött på lögner och förväntar mig svar. De politiker, lärare, rektorer, mentorn och skolchefen som haft ansvaret jobbar kvar. Jag säger bara det, ni föräldrar som har barn i Max tidigare skolor var vaksamma. Där kan ingen höra era barn skrika. Jag försökte när Max levde med mail i princip dagligen, det är lika svårt nu som då att få svar eller åtgärd. Jag tolkar det som rädsla, alla ska bara rädda sitt eget skinn. Slutligen sitter vi i livets sorg då de inte gjort sitt jobb. I trafiken skulle detta kallas för vållande till annans ... 

Idag ska vi endast ägna oss åt aktiviteter som ger energi. Styrka och kärlek till alla er som finns med oss i gråt och skratt 💕. 

Max som vi saknar dig! 62 dagar och till döden utan din omtanke är så smärtsamt

Bergasorkens Mamma💗










De som hade alla tecken varje dag valde att titta åt andra hållet.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen