Påsklov men sorgen har inte lov

Det sägs att första året av förlust är det svåraste, man ska klara sig igenom alla högtider och traditioner en gång. Vi gör allt vi kan för att byta våra traditioner, frågan är om det räknas som att klara sig igenom det första året eller inte. Nu kommer första påsklovet utan Max. Påsken har varit en av våra favorit högtider med lång ledighet och få förpliktelser. Vi har njutit av varandras sällskap. Första året vi bodde på Berga så lämnade Max sina nappar till påskharen, i utbyte fick han ett stort påskägg. Jag minns att han var så nöjd ända till det var dags att sova, då krävde han att jag skulle leta upp påskharen och byta tillbaka. Jag "hittade" inte haren så napparna var borta. I år köper jag inget påskägg. 

Denna påsken får vi inga gemensamma ridturer. Ridkompisarna i stallet är fantastiska men de ersätter givetvis inte Max.

Max hade ett stort intresse för allt som hade motor. Vi den här tiden på året brukade någon av alla hans gräsklippare premiär köras. Nu är det så oändligt tyst och tomt här på gården. Det har gått snart 5 månader ändå vaknar jag varje morgon och får påminna mig om att det är sant att vi aldrig mer får krama vårt älskade barn. Vi får ofta frågan hur det är, svaret är att det är givetvis inte så bra. Jag får en känsla av att vi nu förväntas svara att det är bättre eller bra, numera svarar vi oftast att det är bättre än det sämsta. Jag har börjat fundera på vad mottagaren vill ha för svar innan jag bestämmer mig för hur ärlig jag orkar vara. Jag var så glad på den senaste dressyrträningen då jag fick ett fint pass med en av hästarna. Strax efter insåg jag hur meningslöst det är och föll i tårar istället. Sorgen är randig och dagarna är en bergodalbana. 

Vi har äntligen funnit en sten som ska bli vår gravsten. Ja så är det, vi kommer att dela sten med Max. Vi har tom provskrivit alla namnen på stenen, det är ännu en omänsklig uppgift. Stenen kommer att vara klar lagom till skolavslutningen. Det blir vårt avslut med det här läsåret som gett oss en livslång sorg. Vi skulle kunna begrava oss i sorgen men vi har ett stort behov av upprättelse. Vi har varit på ett första förhör i den förundersökning som åklagaren inlett i fallet Max. 

Ulricehamns kommun har inte gett några indikationer på att de tycker att några fel har begåtts trots alla hemskheter ni fått ta del av. De har i media framställt att de vill utreda allt och har anlitat en extern utredare. De har nu intervjuat oss om vår syn på Max skolgång. Vi fick uppfattningen att vi lyckades tillföra information som ingen i skolan kunnat bidra med. Vi har dock litet hopp om att denna utredning kommer att leda till något då alla hittills lagt locket på. 

Skolinspektionen kommer att granska minst Stenbocks skolan. Nu har ni föräldrar chansen att höra av er dit för att rapportera de svagheter som ni upplever. Jag har direktnummer till utredaren om någon har behov av att höra av sig. 

Vi förstår att det pratas mycket inom kommunala verksamheter om vad som hände eller varför vi inte ville ha skolans personal på Max begravning. Jag kan berätta att det beslutet var helt grundat i att skolan ignorerade alla Max rop på hjälp, detta i kombination med att de behandlade oss som luft efter Max död. Det finns ingen lärare, kurator eller skolsköterska som ens beklagat sorgen. Det är den organisation som tar hand om ERA barn, vårt barn var bara besvärligt. Ulricehamns kommun har normaliserat utanförskap och kränkningar. Vi har dessutom upplevt att deras krishantering är helt obefintlig. All hjälp och allt stöd vi fått har kommit från nära vänner, bekanta, släktingar, kyrkan, jobbarkompisar eller andra i samma sits. Dessa personer gör att det fortfarande finns ett litet hopp för oss om att kunna få små stunder med glädje. Jag övar på att inte få dåligt samvete när små glädje ämnen kommer mig förbi. 

Vi kommer försöka jobba oss trötta på farmen denna påsken så vi inte hinner tänka på saknaden varje sekund. 

Kram Bergamamman, mamma till den finaste ängeln💗