Varför?

 Det är svårt att vakna på morgonen och veta att den bästa kramen finns inte kvar. Den har ersatts med ett foto och ett ljus. Det är så svårt att se Max foton att jag nästan gömmer dem. Normalt sett är det glädje och minnen när det dyker upp minnen på Facebook eller foton i mobilen. Idag fick jag upp ett underbart foto på Max som är exakt 10 år. Det fick mig än en gång att fundera på varför blev det så här? Jag vet att alla säger att fundera inte på det, det går inte att ändra. Det ligger i min personlighet att alltid söka efter vad kunde gjorts bättre, vad kan förändras. Jag gillar den egenskapen då jag känner mig modig och stark av att våga se svagheter som kan utvecklas. 

Mitt minne på Facebook idag fick mig återigen att fundera på vad kunde vi gjort och inte. Jag kommer att återkomma till detta många gånger i bloggen framöver. 

Idag skulle jag vilja beskriva Max och vårt liv i familjen. Många av er känner oss så vi får se om ni känner igen den bild jag speglar. I senare inlägg kommer jag att försöka beskriva hur skolan har format Max och vilken roll han fick där, det kommer bli en betydligt sorgligare historia. 

Vi kallade ofta Max för Bergasorken, vilket kommer från gotländskans pojke som är sork i kombination med att vi bor på gården Berga. 

Max föddes en varm dag i juli 2011. Han var en livskraftig krabat redan från början. Han föddes med läppspalt men vad gjorde det när han var fullt frisk i övrigt. Jag minns att barnmorskan sa till mig att det kan vara jobbigt att få ett missbildat barn, hade jag inte varit så trött hade hon fått en rak höger. 
Max blev vårt nav och centrum från början. Han "pratade" redan från dag ett, aldrig tyst. Han sov gott och livet var ganska enkelt. Han var alltid livlig,  han kunde klättra långt innan han kunde gå. Han blev pappas ögonsten från första minuten <3. De var så lika både till utseende och sätt. 

Max visade sig tekniska sida, inga barnlås på skåp varför svåra för honom. Han kopplade sin första orange blinklampa när han var 4 år. Han har i hela sitt liv sökt lösningar på tekniska problem. Han har byggt många fordon, de har blivit allt mer avancerade över åren. Han har lagat ett oräkneligt antal gräsklippare och trimmers. Han byggde en egen vedklyv, klöv ved och skaffade egna kunder. Han har kört alla fordon vi har på gården i form av gräsklippare, traktorer, bilar, mopeder, lastmaskiner, skogskärra och motorsåg. På senare år blev båtar och båtmotorer allt mer spännande, det blev en ny frihet att få vara på sjön. Max pappa, (Crille) har lagt i princip all ledig tid tillsammans med Max, i början var det Crille som lärde Max men i takt med utvecklingen började de lära av varandra.

På förskolan fick Max lätt kompisar då han alltid hade ett bygge eller projekt på gång. Vi har många kojor och byggnader på gården som Max byggt genom åren. När han hade en ide var han ostoppbar. Vi fick återkoppling från personalen på förskolan att Max inte kunde leka utan alltid ville göra riktiga saker. Det var helt korrekt och de framställde det som något negativt men det var sån Max var.. 

Max har över åren varit kompis med många men det är få grabbar som tagit sig ända in i Max hjärta även om det finns några stycken. Han har haft fler tjejkompisar som han haft väldigt roligt med ända till... det återkommer vi till en annan dag.

Djur i form av katt, häst och hund har alltid funnits med i bilden. Trots att Max var en så utpräglad teknisk kille så älskade han djuren. Han ville helst kramas och mysa med dem. Ibland har vi mist ett djur och det har varit mycket svåra avsked som har tagit Max lång tid att hämta sig från. Max har haft häst i två omgångar. Han hade talang för ridningen men gillade samvaron mer än prestation. Vi fick många fina stunder tillsammans i ridhuset och i skogen. Jag saknar verkligen min ridkompis!! 

Max hade en känsla för stil och fina saker. Det var vi som valde tapeter och gardiner till hemmet. Det var han som var smakråd vid klädinköp. Det var han som såg om man hade ny frisyr eller uppskattade en bra sminkning. Han såg värdet i gamla saker och älskade att köpa gamla möbler, saker och porslin. Ett av hans senare inköp var ett 100 år gammalt skrivbord, tungt var det så det fick lyftas in med liften. 

Dataspel var inte Max grej. Han kunde spendera 100 tals timmar med Youtube, tittandes på renovering av motorer eller fordon. 

Max har alltid varit matglad. Han har tillbringat många timmar tillsammans med sin pappa och lagat mat. Han var duktig i köket och på senare tid har han lagat många måltider. 

Max delade inte sin pappas jaktintressen men han var gärna med på att flå, stycka och förpacka. Det var så han lärde sig kroppen, inte via skolan.  Han har tagit med diverse delar till skolan för att visa. 

Max hade inte så lätt att lära känna nya barn. Han ville aldrig vara på "Bamseklubb" på semestern, han ville inte åka på aktiviteter utan en kompis, han tyckte det var svårt att lära känna nya barn på en fest. Han hade få kompisar och de blev färre ju mer tiden gick.
Han hade däremot väldigt lätt att prata med vuxna. Han fick Crille gamla telefon vilket gav honom tillgång till alla kontakter där. Han ringde mer än gärna till Rasks i Ulricehamn och beställde saker till sin gräsklippare. Han byggde relationer med våra hyresgäster och kompisars föräldrar. Han ringde till vår rörmokare och elektriker för att diskutera lösningar till sina projekt. Han ringde farmor, farfar och mamma Lena för att höra hur det var med dem eller om han behövde prata av sig.

Max hade inga syskon. Vi brukar semestra med våra fina vänner och han kallade fina M för sin lillasyster. Det var perfekt att ha en syster på semestern <3.

Max älskade hemma mys med bara oss i familjen. Han var en kramgo kille som gillade närhet. När han var riktigt arg så var bästa medicinen att bara kramas inte bråka. Max gillade inte orättvisor eller beteenden som var oschyssta. Han väldigt tydlig med att "man får va som man vill" men inte dum. 

Max hade några viktiga motton:

    "man får va som man vill"
    "alla gör som man vill för det har mamma Lena sagt"
    "allt är bra att ha så släng inget"

När jag ser tillbaka på detta känner jag att vi varit närvarande föräldrar som försökt spendera mycket tid med vår älskade son. Vi verkligen gjort vad vi kunnat även om det inte räckte hela vägen. Jag trodde att vi pratade om allt men nu vet jag att vi inte pratade om mörkret. Jag undrar så om han såg mörkret eller om han inte ens erkände för sig själv. Det är det svåraste som finns att erkänna för sig själv! Jag kommer för alltid att behöva leva med frågorna vad jag kunde gjort annorlunda även om jag vet att jag gjorde så bra jag kunde. Tänk om jag ställt de rätta frågorna, det kanske hade gjort skillnad.. 

Det finns en del av Max liv som jag kommer beröra en annan dag. Det är det som är kopplat till skolan och relationerna runt den. Det kom att bli en mycket sorglig historia... Det är dessutom av vikt då det finns forskare som säger att vi föräldrar kan ha så lite påverkan som 5-20 procent resten är kompisar och skola, det är omöjligt att kompensera.

All kärlek till vår Max <3

Bergasorkens Mamma