Fortsätt till huvudinnehåll

Gravplats

Vi ägnade helgen år att stärka oss inför dagens uppgift. Vi har haft förmånen att umgås med hästar, god mat och fina samtal med människor som ger oss kraft och styrka i denna orimliga sorg. Vi missunnar ingen sina barn men det betyder inte att det gör mindre ont att se barn och deras föräldrar att njuta av samvaron. Vi saknar Max💗 så det gör ont i hela kroppen. I garaget finns många av Max byggen och bra och ha saker kvar. Crille har fortfarande svårt att tillbringa tid i garaget utan att gråta. I sadelkammaren ligger fortfarande Max hjälm och chaps på sin hylla men jag förmår mig inte att lägga undan det. Det känns fint att hans jacka hänger på kroken i hallen. Max säng är fortfarande inte rena lakan då jag vill ha en bit kvar av honom. 
Vi startade dagen med att åka till kyrkogården för att välja en plats för Max kommande grav. Uppgiften var en i raden av saker som vi inte ens tänkt på att man skall behöva göra. Ironiskt nog ligger kyrkogården bredvid skolgården, vi valde en plats så långt från skolgården som möjligt. Max kommer att få en fin plats vid en stenmur, under ett träd. Placerad på en plats som vi kan ta oss till även när vi blir gamla och behöver halka dit med varsin rullator. Jag är så otroligt glad att jag ha min fina man vid min sida💓.

Vi har under dagen stärkts av de otroligt varma människorna från Kyrkan. Jag har inte varit troende men i krisen möts vi av både diakon och kyrkoherde som lyfter oss upp till ytan igen. Idag har vi skickat blanketterna till återinträde i kyrkan, Jag skulle inte säga att jag är troende men är så tacksam för den styrka som kyrkans representanter ger oss i sorgen. 
Jag mötte en psykolog idag men det var en besvikelse, jag får nog försöka finna någon som matchar bättre med mig. Några samtal med arbetskamrater och vänner avslutade dagen, vilket var en ljusglimt i mörkret.

Avslutningsvis, tänk om de som var tillsatta att ge barnen trygghet och  utbildning gjort sitt jobb då hade vi varit på jobbet istället för att välja en grav. Jag hoppas att ni som läser denna bloggen kan hjälpa mig att bidra till en förändring. Se till att vara rättvisa mot varandra. Tro inte att era barn är trygga i skolan utan säkerställ att de är trygga. 

Max, du har vår eviga kärlek!

Bergamamman

 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...

1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande... Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag...