Fortsätt till huvudinnehåll

Gravplats

Vi ägnade helgen år att stärka oss inför dagens uppgift. Vi har haft förmånen att umgås med hästar, god mat och fina samtal med människor som ger oss kraft och styrka i denna orimliga sorg. Vi missunnar ingen sina barn men det betyder inte att det gör mindre ont att se barn och deras föräldrar att njuta av samvaron. Vi saknar Max💗 så det gör ont i hela kroppen. I garaget finns många av Max byggen och bra och ha saker kvar. Crille har fortfarande svårt att tillbringa tid i garaget utan att gråta. I sadelkammaren ligger fortfarande Max hjälm och chaps på sin hylla men jag förmår mig inte att lägga undan det. Det känns fint att hans jacka hänger på kroken i hallen. Max säng är fortfarande inte rena lakan då jag vill ha en bit kvar av honom. 
Vi startade dagen med att åka till kyrkogården för att välja en plats för Max kommande grav. Uppgiften var en i raden av saker som vi inte ens tänkt på att man skall behöva göra. Ironiskt nog ligger kyrkogården bredvid skolgården, vi valde en plats så långt från skolgården som möjligt. Max kommer att få en fin plats vid en stenmur, under ett träd. Placerad på en plats som vi kan ta oss till även när vi blir gamla och behöver halka dit med varsin rullator. Jag är så otroligt glad att jag ha min fina man vid min sida💓.

Vi har under dagen stärkts av de otroligt varma människorna från Kyrkan. Jag har inte varit troende men i krisen möts vi av både diakon och kyrkoherde som lyfter oss upp till ytan igen. Idag har vi skickat blanketterna till återinträde i kyrkan, Jag skulle inte säga att jag är troende men är så tacksam för den styrka som kyrkans representanter ger oss i sorgen. 
Jag mötte en psykolog idag men det var en besvikelse, jag får nog försöka finna någon som matchar bättre med mig. Några samtal med arbetskamrater och vänner avslutade dagen, vilket var en ljusglimt i mörkret.

Avslutningsvis, tänk om de som var tillsatta att ge barnen trygghet och  utbildning gjort sitt jobb då hade vi varit på jobbet istället för att välja en grav. Jag hoppas att ni som läser denna bloggen kan hjälpa mig att bidra till en förändring. Se till att vara rättvisa mot varandra. Tro inte att era barn är trygga i skolan utan säkerställ att de är trygga. 

Max, du har vår eviga kärlek!

Bergamamman

 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen