Fortsätt till huvudinnehåll

Depression?

Livet är så mycket svårare i vår nya tideräkning e241125. Vi kämpar för att hitta fotfäste igen utan Max💔. Vi gör vårt bästa för att göra det som var roligt innan. Det innebär tid med vänner och hästar. Denna helgen är det dressyrkurs på Borås Fältrittklubb. Ridningen är bra på många sätt, den kräver full uppmärksamhet men den ger oxå värdefull gemenskap med hästen. Det kan se ut som att vi är som vanligt men det är en fasad. Få vet att vi sover med lampan tänd, det hjälper när någon av oss vaknar med hemska minnesbilder. Kroppen gör ont i varje cell så även fysiska smärtor är vardag. Vi gråter varje dag av saknad. Jag har insett att de senaste veckorna har jag varit nära eller i en depression. Förra veckan reste vi till Spanien med en fantastisk vän. Det blev en semester med hästar, sightseeing, vin och många fina stunder. Det var väldigt hälsosamt att bryta mönster. Jag känner mig lite starkare men min psykolog är fortfarande orolig. Min man och jag har en urkraft att gå men just nu är det bara ren invand motorik inlärd i kroppen. Jag inser att jag balanserar på en tunn linje.

Jag jobbar 25% just nu. Jag har alltid tyckt om att gå till arbetet, jag uppskattar mitt jobb nu också men det är svårt när jag inte kan ge allt. Jag lyckas på något sätt att arbeta men det verkar vara få på jobbet som förstår hur svårt det är. Jag har riktiga vänner på jobbet de vet. De som är kollegor tycks tro att nu är allt som vanligt. Kan man begära det på 25%? Ingen vill byta liv med mig ändå tycks det finnas krav och förväntningar. En klok person sa i veckan: ”Never push a lojal person to the point they don't care”. Jag är livrädd för att sluta bry mig. Jag är lojal men ibland mer mot jobbet och annat än mig själv. Trots min situation kämpar jag med att vara lojal mot mig själv men jag börjar upptäcka att jag kanske kan lära mig att vara lojal mot mig själv.

Vi får så mycket post och meddelanden från människor vi inte känner. Jag beundrar att de tar kontakt ❤️. Det innebär att det finns hopp om mänskligheten. Det är lätt att tappa tron på mänskligheten när vi sett allt Max fått utstå från vuxna och barn i skolan. Tack till er som ger oss lite hopp💕

God natt från Bergamamman

Jag bjuder på en av mina värdefulla bilder💔💔

Kommentarer

  1. Bra och tänkvärt ordspråk!
    Det är fint att läsa att ni har en sorts strategi för att försöka finna mening och lite lust i tillvaron.
    Tänker så på er.
    Va rädd om er ❤️

    SvaraRadera
  2. Hej, jag vill börja med att beklaga er stora förlust. Jag har själv förlorat min dotter Emma 2015 i suicid. Sedan dess har jag arbetat mycket med frågor kring suicidprevention och efterlevandestöd. För ett år sedan startade jag en podd, Efterlevandepodden, för att ge hopp och stöd till andra drabbade, kanske kan den hjälpa er i er svåra sorg? Om du vill får du gärna kontakta mig, du hittar mig enklast på min instagramsida sorg_efter_suicid. Varm kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...

1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande... Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag...