Fortsätt till huvudinnehåll

Depression?

Livet är så mycket svårare i vår nya tideräkning e241125. Vi kämpar för att hitta fotfäste igen utan Max💔. Vi gör vårt bästa för att göra det som var roligt innan. Det innebär tid med vänner och hästar. Denna helgen är det dressyrkurs på Borås Fältrittklubb. Ridningen är bra på många sätt, den kräver full uppmärksamhet men den ger oxå värdefull gemenskap med hästen. Det kan se ut som att vi är som vanligt men det är en fasad. Få vet att vi sover med lampan tänd, det hjälper när någon av oss vaknar med hemska minnesbilder. Kroppen gör ont i varje cell så även fysiska smärtor är vardag. Vi gråter varje dag av saknad. Jag har insett att de senaste veckorna har jag varit nära eller i en depression. Förra veckan reste vi till Spanien med en fantastisk vän. Det blev en semester med hästar, sightseeing, vin och många fina stunder. Det var väldigt hälsosamt att bryta mönster. Jag känner mig lite starkare men min psykolog är fortfarande orolig. Min man och jag har en urkraft att gå men just nu är det bara ren invand motorik inlärd i kroppen. Jag inser att jag balanserar på en tunn linje.

Jag jobbar 25% just nu. Jag har alltid tyckt om att gå till arbetet, jag uppskattar mitt jobb nu också men det är svårt när jag inte kan ge allt. Jag lyckas på något sätt att arbeta men det verkar vara få på jobbet som förstår hur svårt det är. Jag har riktiga vänner på jobbet de vet. De som är kollegor tycks tro att nu är allt som vanligt. Kan man begära det på 25%? Ingen vill byta liv med mig ändå tycks det finnas krav och förväntningar. En klok person sa i veckan: ”Never push a lojal person to the point they don't care”. Jag är livrädd för att sluta bry mig. Jag är lojal men ibland mer mot jobbet och annat än mig själv. Trots min situation kämpar jag med att vara lojal mot mig själv men jag börjar upptäcka att jag kanske kan lära mig att vara lojal mot mig själv.

Vi får så mycket post och meddelanden från människor vi inte känner. Jag beundrar att de tar kontakt ❤️. Det innebär att det finns hopp om mänskligheten. Det är lätt att tappa tron på mänskligheten när vi sett allt Max fått utstå från vuxna och barn i skolan. Tack till er som ger oss lite hopp💕

God natt från Bergamamman

Jag bjuder på en av mina värdefulla bilder💔💔

Kommentarer

  1. Lisa22 mars 2025 kl. 22:19

    Bra och tänkvärt ordspråk!
    Det är fint att läsa att ni har en sorts strategi för att försöka finna mening och lite lust i tillvaron.
    Tänker så på er.
    Va rädd om er ❤️

    SvaraRadera
  2. Kristina B Rosenius23 mars 2025 kl. 06:12

    Hej, jag vill börja med att beklaga er stora förlust. Jag har själv förlorat min dotter Emma 2015 i suicid. Sedan dess har jag arbetat mycket med frågor kring suicidprevention och efterlevandestöd. För ett år sedan startade jag en podd, Efterlevandepodden, för att ge hopp och stöd till andra drabbade, kanske kan den hjälpa er i er svåra sorg? Om du vill får du gärna kontakta mig, du hittar mig enklast på min instagramsida sorg_efter_suicid. Varm kram

    SvaraRadera
  3. Jennie23 mars 2025 kl. 11:27

    ❤️

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...
2 kommentarer
Läs mer

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...
2 kommentarer
Läs mer

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen
2 kommentarer
Läs mer