Idag är det nyårsafton, sociala medier svämmar över av fantastiska händelser som upplevts under året som gått. De som har något att fira vill gärna visa upp det och hoppas på ännu ett år med framgång. I en annat tideräkning hade några av mina händelser känts som helt magiska MEN just i denna nu känns det som att bara överleva är en bedrift. När nytt år skålas in och andra planerar för framtiden känns det som att jag är den enda som vill tillbaka till tiden före katastrofen. Jag försöker vara tapper varje dag, vill inte visa hur kämpigt det är. Vem orkar vara med någon som konstant kämpar för överlevnad? Våra vänner ger oss så fantastiskt mycket energi och i deras sällskap kan vi ibland få lite vila från kampen om överlevnad. Jag är tacksam för dessa fantastiska människor. Jag är stolt över att vår styrka att stå upp varje dag trots sorgen och tomheten. Relationer är alltid svårt men tycks ännu svårare när man har det svårt. Jag har människor som kommit mig väldigt nära under det ...
idag är det Måns dag, det är hans födelsedag. Det kunde varit Måns 34 födelsedag men han blev bara 13 år. Det har gått 20 år sedan Måns inte orkade leva till följd av en långvarig utsatthet i skolan, en skola som visste precis vad som pågick. Måns var en smart och klok kille som troligen skulle klarat sig utmärkt utan skolan men ändå gick han dit var dag. Han hade en bra hemmiljö med en varm familj. Skolan och kommunen visste om problemen men har kämpat emot allt ansvar. De förstod troligen inte vilka konsekvenser det kunde få men det är förfärligt och fel jävligt att ingen vaknade. Det finns ett antal personer i den kommunen som inte tog sitt ansvar, jag hoppas de förstår att de har ett liv på sitt samvete. De har absolut inte bemött Måns familj med den respekt de förtjänar. Jag har tänkt så mycket på Måns idag, hans fina pappa som jag haft förmånen att möta. Denna obeskrivliga sorg som inte kan gå över man kan bara lära sig att bära den. Jag förfäras över att historien upp...