Bergamamman

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...

​Ett steg i taget, en timma i taget, timmar blir till dagar som blir till år. Ibland när jag är tacksam för det jag har, då tänker jag att nu är jag stark igen. Jag lever med sorgen av vår fina Max så jag är en stålkvinna men även en stålkvinna kan vara svag ibland. Vår med långhelger, mors dag och skolavslutningar gör att mycket kraft åtgår till att hålla fokus. Att leva med förlusten av sitt enda barn, att uppleva ett trauma av detta slag gör att det  känns som att man ska man leva livet med lite kvalitet är det som att gå på lina. Det går men kräver otroligt mycket.  De senaste dagarna har jag sökt bland mina bilder, det gör alltid ont. Mina fina kort av Max gör bara ont, saknaden skär i kroppen. I juni ska jag delta i en debatt  under Almedals veckan så jag letar bilder för en god sak. I skolans värld har man tagit bort ordet mobbning så som vårt samhälle gör när man inte kan hantera något, bättre att sudda ut det. När ett fenomen eller en diagnos byter namn slipper t...

​Idag är det min dag men aldrig har den känts så oviktig. Födelsedagar har aldrig varit någon stor sak i vår familj men det är ändå en dag som är en milstolpe i livet. När Max föddes blev hans dag den viktigaste. Våra födelsedagar blev viktiga för att Max ville uppvakta oss. Nu vet jag inte om jag bara ska strunta i dagen eller fira att jag faktiskt överlevt förlusten. Varje dag är en kamp men på lite olika sätt, förlusten tar väldigt mycket energi. De dagar som jag är pigg njuter jag av att ha mer ork, förhoppningsvis blir jag starkare med tiden.  Just nu försöker jag samla energi till publiceringen av historien om Max. Det känns så viktigt att ge honom upprättelse. Vårt samhälle skapade Max psykiska lidande, många lagar har brutits ändå har samhället inte förmågan att ställa någon till svar. Därav är vi extra tacksamma för den journalist som hjälper Max och oss att berätta sanningen. Några undrar varför vi inte bara går vidare men endast de som upplevt förlust kan förstå.  J...

​Vad är meningen med livet? Jag har ett fått ännu ett kall. I veckan var vi på begravning. Det var en väldigt vacker, sorglig men ändå stark tillställning. För oss var begravningen dubbelbottnad, alla känslor från Max begravning kom tillbaka, de sitter i muskelminnet så tårar och ytlig andning var plötsligt där. Begravningen i sig var för en fin man en bekant som vågade komma nära oss i den svåraste stunden, det finns inte ord som räcker för en så modig människa 💔❤️. Att behöva begrava sin partner är nästan lika omänskligt som sitt barn. Att se en fru förlora sin kära man och bästa vän. Vetskapen att framför finns en enorm ensamhet och många krossade drömmar. Människor runt kan kompensera lite men om sorgen är man helt ensam. Jag fick där och då insikten varför jag orkar gå till gymmet innan jobbet, varför jag försöker förbättra min hälsa genom forskning och olika blodprover. Jag vill inte vara den som begraver min man men jag vill ännu mindre att han behöver ordna min begravning. Min...

​Jag har varit lite tystare en tid. Sorgen tar på krafterna och riktigt glad blir jag nog aldrig mera. Sorg syns inte, på ytan ser det ganska normalt ut men inget är normalt. Den som tror att den som bär på sorg vill vara i fred har inte förstått något alls. Om du inte förlorat någon nära så som barn eller respektive så försök tänk dig in i situationen. Jag tror att få känner att de vill vara i fred. Jag är så tacksam för all omtanke vi får och har fått av många människor. Vi har inte orkat eller hunnit återgälda till alla som funnits och finns för oss. Det kommer när vi orkar. Vi flyr in i arbete på gott och ont. På torsdag ska vi på begravning, den första efter Max begravning. Det kommer troligen att bli väldigt tungt men känns ändå rätt att gå. Vi vill ta avsked av en väldigt fin man, familjen har kommit att bli viktig för oss i krisen. Till och med när man är i kris kan det vara fint att finnas för varandra ♥️. Det närmar sig publicering av SvDs dokumentär om Max. Vår fina Max komm...

​I bland låtsas jag att livet är ganska ok. Idag lyckades jag nästan lura mig själv att livet kan vara lite bra. Hästarna har varit duktiga, fint väder med lunch i solen, ett bra pass på gymmet men… i brevlådan väntade ännu ett brev till dödsbo Max Olofsson. Jag vänjer mig aldrig vid dessa brev, varje gång de anländer blir min andning ytlig och kroppen krampar. Det är omänskligt att behöva hantera allt som hör till förlusten av en närstående. Det är ofattbart att vi är i denna situation.  Vi har så mycket regler i skolor, på arbetsplatser och i lagar som skall säkra den psykosociala miljön. På ren svenska  handlar dessa regler om att människor inte ska kränka eller hacka på andra människor. I verkligheten sker detta i alla sammanhang trots alla regler och trots att ingen vill vara den som kränker andra. Kanske beror detta på att det är väldigt få tillfällen som skolor, arbetsgivare eller samhället reagerar eller agerar på dåliga beteenden. Skolinspektionen har 580 anställda än...