Fortsätt till huvudinnehåll

När sanningen börjar sippra fram

 Förlusten av ett barn är obeskrivlig. Det är allas stora skräck men helt omöjligt att förstå om man inte upplevt det. Nu har det gått en tid, närmare 419 dagar sedan vi förlorade Max💔. Vi är på många sätt fungerande men ändå finns inte energin, glädjen eller framtida planer på samma sätt som tidigare. Få människor nämner Max utan att vi gör det först. När jag har en bra dag är livet enklare, när det är en dag som idag är det svårare. Redan när jag vaknade idag kändes det som en kall hand höll om hjärtat. Jag får svårt att andas, det gör ont över allt och all energi går åt till att bara kontrollera känslorna. Inget blir bättre av att jag bryter ihop. Ibland tänker jag att fått ett straff för att jag inte var en tillräckligt bra människa, mitt logiska jag förstår förstås att det inte fungerar så. Ändå tror jag att trots min ilska är jag ödmjuk för olikheter på ett helt annat sätt, ”man får va som man vill”.
När jag var gravid med Max skulle man gå på förlossningskurs, vilket trams! Vi hade behövt en kurs i hur man ska få sitt barn att överleva i det offentliga systemet. Jag kunde ingenting om diagnoser eller NPF, hade jag vetat mer hade Max fått byta skola för i våra skolor kan man inget och vill inte lära sig. Han var en smart kille men hade egna vägar att lära sig vilket inte passade personalen. Max kämpade hela skoltiden med ett utanförskap som tog riktig fart under mellanstadiet, genom att även personalen spädde på utanförskapet. Max berättade mycket men långt ifrån allt, vem orkar erkänna att både lärare och kompisar tycker att man är fel..Lärare har beskrivit det som att det var mycket "stök" runt honom och att han hade dålig attityd. I veckan fann jag nedanstående beskrivning som stämmer så väl, skolan la med de de kommentarerna hela ansvaret på Max. De ville absolut inte ha vår inblandning.


Max har fått en advokat då vi inte lyckas få svar på våra frågor. Vi har via advokaten fått svar i skrift att den externa utredning som kommunen betalat 500.000 kr för inte är korrekt. I utredningen hänvisas till olika dokument som underlag för deras analys. Nu har Max advokat fått svar på flera av frågorna att dokument som hänvisas till faktiskt inte existerar alternativt så har dokumenten destruerats av kommunen. För att ni skall känna att jag inte far med osanning så delar jag två av frågorna och de svar vi fått.

Kommunen säger att man gett ut all information om rapporten trots att den allra sista kommentaren i rapporten är ett tillägg. Där det tydligt framgår att det finns annan information som lämnats till beställaren. Antingen är rapporten felaktig, någon har gömt underlagen eller kanske destruerat dem.



Detta innebär att kommunen betalt en rejäl hacka för att rentvå sig men rapporten är i själva verket fel. Vore jag politiker skulle jag bli djupt oroad över hur långt dessa tjänstemän är beredda att gå för att dölja sina misstag. Våra politiker är inte intresserade av att göra rätt… är inte en kommun till för invånarna? Är inte en skola till för eleverna? Med nuvarande ledning skulle jag som invånare med barn i skolan vara väldigt beskyddande.

Jag har tidigare berättat att skolan hade ett EHT möte våren i åk 6 där protokollet råder: ”Max är socialt destruktiv. han satte sig i utsatt position och vill vara ett offer”. Vi fick kännedom om mötet efter Max död. Vi har ett flertal gånger efterfrågat vad som gjordes åt en så allvarlig situation, ingen vill vara ett offer!  Vår advokat har nu fått bekräftat från skolan att de gjorde inga åtgärder trots en så allvarlig situation. Vi tolkar det som att de tyckte att Max kunde få vara ett offer.

Det känns helt overkligt att man arbetar i en skolan men inte är intresserad av barnen. Att man inte vill ha kontakt med vårdnadshavarna. Vår historia känns helt overklig men är sann. Max historia och det han utsatts för kommer att skrivas i en bok som politiker på riksnivå kommer att få ta del av. Jag tänker #visitulricehamn#. 
Riksmedia har gjort en omfattande research av Max livshistoria som kommer publiceras inom kort. Jag har svårt tro att någon ansvarig i denna kommun kommer vara stolt. De lät systemets svagheter mala ner
Max självkänsla, de köpte en rapport för att friskriva sig. Snart kommer en annan version publiceras, då kan man själv välja vad man tror på.Kanske är det dags att ansvariga agerar om de vill ha en värdig karriär. 

Jag är med på ett Facebook forum för människor som mist någon i Sucid. Så sent som igår skrev en mamma att hennes son blott 14 år gammal hoppat framför tåget. Orsaken var den mobbning han utsattes för. Vi vuxna har ansvar för att sätta kulturen i samhället. Det är dags att vakna! I vår kommun sätter man en 5 åring utan vänner i en ny skola, det föder utanförskap. Varför inte se till barnets bästa? 
Jag får leva med vårt öde. Vår saknad och sorg över förlusten och det vi aldrig får. Vi bor i en liten håla här tvingas vi möta personal, mobbare och deras föräldrar på stan och i affären. Det är lika plågsamt varje gång. 
Vi går till Max nästan var dag men det är en grav😭💔. 

Tack alla ni som finns för oss och hjälper oss framåt 🩷. 

Max Bergasorkens mamma 


Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Om ni lärare verkligen bryr er om eleverna och mår så dåligt på natten för att ni inte kan hjälpa så har ni verktyg att göra något åt det som tex strejka. I alla år ni har sparkat på mig medans jag försöker få mina barn att överleva och under dessa år har ingen strejk någonsin tagit form i hela Sverige. Vi pratar om 8+ år. Jag är otroligt trött på erat mjäkande om att det minsann är synd om er för ni har så mycket att göra medans ni sopar allt under mattan, ljuger, skyddar era egna ryggar och anmäler föräldrar för att '' jag hörde på stan''' till socialen.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...