Fortsätt till huvudinnehåll

Överlevnad

 Idag är det nyårsafton, sociala medier svämmar över av fantastiska händelser som upplevts under året som gått. De som har något att fira vill gärna visa upp det och hoppas på ännu ett år med framgång. I en annat tideräkning hade några av mina händelser känts som helt magiska MEN just i denna nu känns det som att bara överleva är en bedrift. När nytt år skålas in och andra planerar för framtiden känns det som att jag är den enda som vill tillbaka till tiden före katastrofen. Jag försöker vara tapper varje dag, vill inte visa hur kämpigt det är. Vem orkar vara med någon som konstant kämpar för överlevnad? Våra vänner ger oss så fantastiskt mycket energi och i deras sällskap kan vi ibland få lite vila från kampen om överlevnad. Jag är tacksam för dessa fantastiska människor. Jag är stolt över att vår styrka att stå upp varje dag trots sorgen och tomheten.

Relationer är alltid svårt men tycks ännu svårare när man har det svårt. Jag har människor som kommit mig väldigt nära under det senaste året, andra har dragit sig undan. Jag försöker trots min sorg att finnas för andra som har det svårt. Mitt livsöde har gett mig en insikt och kompetens i livskris som inte alla har. Jag vet att när man är i kris kan man inte be om hjälp, man kan inte höra av sig utan man gör som drunknande barn. Barn som drunknar gör det helt tyst och ljudlöst, inget rop på hjälp. Människor i kris och stora förluster behöver en omgivning som uthålligt och tåligt hör av sig även om de inte får svar. Det är inte sant att det finns ett sorgeår när man förlorar ett barn, det är livslång tomhet. Vi är lyckligt lottade mitt i eländet för det är många som uppmuntrar oss och uthålligt söker upp oss med allt från meddelanden, till kaffe eller middag.

Julen passerade utan någon julstämning, vi känner inte att det finns något att fira. Max fick en julklapp som vi hoppas att han uppskattar. Han har fått en advokat som kan ta över min kamp mot kommunen och Max upprättelse. Vi lämnar året med en ännu större övertygelse än tidigare att personalen visste att Max var utsatt. Om det beror på personalen eller ledarskapet att man valde att se bort vet vi inte men vi vet att man nu göra man allt man kan för att täcka över sina misstag. De har helt glömt att allt handlar om att vi förlorat vår älskade Max. 

Nästa år kommer en av Sveriges största tidningar att ge sin syn på Max utsatthet #visitulricehamn#. 

Mina nyårslöften för 2025 var:
- ta hand om min man - vi har tagit hand om varandra 💕
- ta några steg mot ett nytt liv - det har vi
- ge Max upprättelse - den kampen fortskrider


Vår ofrivilliga nya situation har krävt omfattande förändringar av vårt liv. Vi försöker så det värker att faktiskt uppskatta det vi åstadkommer. Några av de saker som vi gjort är:

- vi har varit i riksdagen för att försöka bidra till att samhället förstår att barn begår självmord pga skattefinansierade samhällsfunktioner

- jag har slutat på mitt arbete och börjat arbeta på gården

- vi har spenderat väldigt mycket mer tid med vänner. 

- vi utmanar vårt samhälle för att ge Max upprättelse och för att förhindra att fler barn far illa

- vi har tillsammans med en partner öppnat en veterinär klinik

- jag har förkovrat mig helt nya ämnen 

Snart skriver vi 2026 istället för 2025 men egentligen förändrar det inte något större i livet. Där med tänker vi inte skåla in nytt år men tänker tillåta oss att ha en fin kväll. 

Kram till alla er som stöttat oss under vårt första år som  föräldrar till ett änglabarn.

Max mamma



Kommentarer

  1. ❤️💔❤️‍🩹

    SvaraRadera
  2. ❤️❤️❤️❤️❤️ massa styrkekramar till er

    SvaraRadera
  3. ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  4. Hej Linda! Jag har läst din podd och kan bara säga du/ni är fantastiska.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...