Fortsätt till huvudinnehåll

Överlevnad

 Idag är det nyårsafton, sociala medier svämmar över av fantastiska händelser som upplevts under året som gått. De som har något att fira vill gärna visa upp det och hoppas på ännu ett år med framgång. I en annat tideräkning hade några av mina händelser känts som helt magiska MEN just i denna nu känns det som att bara överleva är en bedrift. När nytt år skålas in och andra planerar för framtiden känns det som att jag är den enda som vill tillbaka till tiden före katastrofen. Jag försöker vara tapper varje dag, vill inte visa hur kämpigt det är. Vem orkar vara med någon som konstant kämpar för överlevnad? Våra vänner ger oss så fantastiskt mycket energi och i deras sällskap kan vi ibland få lite vila från kampen om överlevnad. Jag är tacksam för dessa fantastiska människor. Jag är stolt över att vår styrka att stå upp varje dag trots sorgen och tomheten.

Relationer är alltid svårt men tycks ännu svårare när man har det svårt. Jag har människor som kommit mig väldigt nära under det senaste året, andra har dragit sig undan. Jag försöker trots min sorg att finnas för andra som har det svårt. Mitt livsöde har gett mig en insikt och kompetens i livskris som inte alla har. Jag vet att när man är i kris kan man inte be om hjälp, man kan inte höra av sig utan man gör som drunknande barn. Barn som drunknar gör det helt tyst och ljudlöst, inget rop på hjälp. Människor i kris och stora förluster behöver en omgivning som uthålligt och tåligt hör av sig även om de inte får svar. Det är inte sant att det finns ett sorgeår när man förlorar ett barn, det är livslång tomhet. Vi är lyckligt lottade mitt i eländet för det är många som uppmuntrar oss och uthålligt söker upp oss med allt från meddelanden, till kaffe eller middag.

Julen passerade utan någon julstämning, vi känner inte att det finns något att fira. Max fick en julklapp som vi hoppas att han uppskattar. Han har fått en advokat som kan ta över min kamp mot kommunen och Max upprättelse. Vi lämnar året med en ännu större övertygelse än tidigare att personalen visste att Max var utsatt. Om det beror på personalen eller ledarskapet att man valde att se bort vet vi inte men vi vet att man nu göra man allt man kan för att täcka över sina misstag. De har helt glömt att allt handlar om att vi förlorat vår älskade Max. 

Nästa år kommer en av Sveriges största tidningar att ge sin syn på Max utsatthet #visitulricehamn#. 

Mina nyårslöften för 2025 var:
- ta hand om min man - vi har tagit hand om varandra 💕
- ta några steg mot ett nytt liv - det har vi
- ge Max upprättelse - den kampen fortskrider


Vår ofrivilliga nya situation har krävt omfattande förändringar av vårt liv. Vi försöker så det värker att faktiskt uppskatta det vi åstadkommer. Några av de saker som vi gjort är:

- vi har varit i riksdagen för att försöka bidra till att samhället förstår att barn begår självmord pga skattefinansierade samhällsfunktioner

- jag har slutat på mitt arbete och börjat arbeta på gården

- vi har spenderat väldigt mycket mer tid med vänner. 

- vi utmanar vårt samhälle för att ge Max upprättelse och för att förhindra att fler barn far illa

- vi har tillsammans med en partner öppnat en veterinär klinik

- jag har förkovrat mig helt nya ämnen 

Snart skriver vi 2026 istället för 2025 men egentligen förändrar det inte något större i livet. Där med tänker vi inte skåla in nytt år men tänker tillåta oss att ha en fin kväll. 

Kram till alla er som stöttat oss under vårt första år som  föräldrar till ett änglabarn.

Max mamma



Kommentarer

  1. ❤️💔❤️‍🩹

    SvaraRadera
  2. ❤️❤️❤️❤️❤️ massa styrkekramar till er

    SvaraRadera
  3. ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  4. Hej Linda! Jag har läst din podd och kan bara säga du/ni är fantastiska.

    SvaraRadera
  5. Det gläder mitt hjärta att veta att jag kan komma hit och berätta för folk om Dr Lukas som löste problemen jag hade i äktenskapet och allt han gjorde för mig och främjade glädjen och lyckan mellan mig och min man. Jag blev förkrossad när jag nästan förlorade min man till en annan kvinna, allt för att jag hade problem med honom, och utan min vetskap fanns det en kvinna där ute som gjorde allt hon kunde för att ta min man ifrån mig. Han flyttade faktiskt hemifrån ett tag och alla ansträngningar jag gjorde för att få tillbaka honom gav aldrig något gott resultat. Jag var tvungen att söka hjälp från Dr Lukas som i sin godhet snabbt kom till min undsättning och löste problemet jag hade. Min man är hemma hos mig och min dotter och detta är mestadels det bästa som har hänt mig på länge. Utan tvekan syns resultatet av hans arbete aldrig efter två dagar. Du kan nå honom via e-post: okukutemple@gmail.com och även hans WhatsApp-nummer +44-7469341745.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Chock, igen!

Det är en fin vinterdag, den sista på sportlovet och dessutom alla hjärtans dag. Det man kan tro är att det kan bli en bra dag men jag noterar en fullständig chock reaktion i min kropp och knopp. Det var en relativt bra dag där vi träffade prästen för ännu ett fantastiskt samtal, vilket underbar person hon är. När vi talade om framtidstro, lycka och mening så var hennes input att kanske det får bli på ett annat sätt nu. Vi inser att vi kanske inte är de "roligaste" personerna att umgås med nu men hennes inspel var att det kan vara så meningsfulla möten utan att det skall leda till just roligt. Vi tar med oss den tanken till vår metakognitiva del av hjärnan och försöker basera framtida möten på det. Vi kände oss starka i stunden med prästen så nu är dagen för jordfästning satt. Det är trots allt ett steg som inte kan undvikas och vi får en plats att gå till. Undra om jag någon sin kan passera kyrkan i Gällstad utan en tår. Igår for en tanke förbi att jag inte gråtit på hela da...

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

Alla förtjänar att vara sitt bästa jag

  Det har nu gått en dryg vecka sedan tidningarna började publicera historien om Max. Det har varit svårt att se alla bilder och hantera alla frågor men det är samtidig gott i själen att få stå upp för Max. Vi har fått ett enormt gensvar från föräldrar och andra vuxna. Vi har som tidigare tre dimensioner för vår kamp, ge Max upprättelse, se till att de som såg men inte gjorde något åt situationen får en konsekvens samt en kamp om att förbättra samhället.  Vi har inte haft kapacitet att hantera alla meddelanden som strömmat in under veckan. Det är fler medier som vill belysa Max öde då det är alla föräldrars värsta mardröm. Det är många föräldrar som hör av sig med liknande situationer som vi befunnit oss i. Kan och orkar vi kommer vi att stötta dessa i deras kamp. Vi gjorde inte alla rätt men för att vi inte vill att någon ska behöva förlora sitt barn till följd av slappa kommunala tjänstemän och barn som tillåts bli elaka. Jag tror att vi kommer att behöva kämpa hårt om vi sk...