Bristande professionalism eller kanske ingen

​Det har varit en vecka med ett mentalt maraton. Jag ville vara så förberedd som möjligt inför det utlovade mötet med kommunen. Mötet där vi äntligen skulle få svar på vad skolan gjort åt Max utsatta situation. När allt fokus sen blev på hur mötet skulle genomföras så tog allt bara för mycket energi. Det blev inget möte eftersom kommunens tjänstemän har personliga åsikter om M som skulle vara mitt stöd på mötet med kommunens 4 tjänstemän. Vi har i skrift att det inte fanns en rättslig grund för att inte låta M som jobbar som jurist att delta på mötet. De tycker det är olämpligt med dubbla roller då M hjälper till i ett annat elevärende. 

Detta med dubbla roller är intressant. KSO är både politisk och driver egna bolag. Kommunchefens fru arbetar inom skolan. Lärare ger vänners barn fördelar. Tjänstemän och politiker är släkt och delar gärna information eller far med skvaller. Man skulle kunna tro att med professionalism så kan saker hållas isär men vi det att så inte är fallet.

I veckan fick jag chansen att byta några ord med kommunpolisen. Jag påtalade vikten av att reducera utanförskap för att minska risken för kriminalitet och droger. Han gick helt i försvar och sa att skolan i kommunen är väldigt duktig på detta. Intressant svar då Stenbock fått upprepade anmärkningar från Skolinspektionen på just detta.. jag har inte fakta kollat men ryktet säger att frun arbetar inom skolan så då var vi tillbaka i kulturen där man skyddar varandra.

Jag började skriva min blogg med syftet att beskriva mina tankar och känslor i mitt nya liv. Bloggen har bidragit till ett fantastiskt nätverk. Människor jag inte känner sluter upp i vår kamp. Ni som bidrar har stort civilkurage, jag tycker ni ska vara stolta över er själva. Oavsett vilket skäl man har att bidra till förändring så stärker ni mig. Jag tycker det är fint vilket som och jag är så tacksam. Jag har funderat mycket på civilkurage. Jag vet inte hur jag hade agerat men hoppas jag hade vågat. Nu tål jag inte dåligt beteende eller att man tittat på när andra människor far illa. Ni är ett gäng som hört av er och frågat om hjälp, jag har en unik erfarenhet som jag gärna bidrar med. 

Sorgen är tung att bära. Jag försöker att njuta om/när jag kan. Vi släpper fram saknaden, sorgen, kärleken och besvikelsen i skydd av mörkret. Inte för att vi skäms utan för att skydda både oss och andra. Ingen behöver berätta eller värdera om vi är gladare, mer ledsna eller annat. Det bästa för oss är när ni 🩷 helt enkelt vill vara med oss eller prata med oss för de vi är nu. Vi är inte samma som tidigare, inte nödvändigtvis sämre men annorlunda. Jag är sorgsnare, modigare och mindre bekväm. Ibland är vi kanske tröttare för att sömnen är så där men också av rent fysiska skäl, Christian har ont i ryggen och mina knän är inte bra. Det fysiska känns underordnat just nu, fokus är på att lära sig leva med vår nya situation.

Max Mamma