Fortsätt till huvudinnehåll

Bristande professionalism eller kanske ingen

​Det har varit en vecka med ett mentalt maraton. Jag ville vara så förberedd som möjligt inför det utlovade mötet med kommunen. Mötet där vi äntligen skulle få svar på vad skolan gjort åt Max utsatta situation. När allt fokus sen blev på hur mötet skulle genomföras så tog allt bara för mycket energi. Det blev inget möte eftersom kommunens tjänstemän har personliga åsikter om M som skulle vara mitt stöd på mötet med kommunens 4 tjänstemän. Vi har i skrift att det inte fanns en rättslig grund för att inte låta M som jobbar som jurist att delta på mötet. De tycker det är olämpligt med dubbla roller då M hjälper till i ett annat elevärende. 

Detta med dubbla roller är intressant. KSO är både politisk och driver egna bolag. Kommunchefens fru arbetar inom skolan. Lärare ger vänners barn fördelar. Tjänstemän och politiker är släkt och delar gärna information eller far med skvaller. Man skulle kunna tro att med professionalism så kan saker hållas isär men vi det att så inte är fallet.

I veckan fick jag chansen att byta några ord med kommunpolisen. Jag påtalade vikten av att reducera utanförskap för att minska risken för kriminalitet och droger. Han gick helt i försvar och sa att skolan i kommunen är väldigt duktig på detta. Intressant svar då Stenbock fått upprepade anmärkningar från Skolinspektionen på just detta.. jag har inte fakta kollat men ryktet säger att frun arbetar inom skolan så då var vi tillbaka i kulturen där man skyddar varandra.

Jag började skriva min blogg med syftet att beskriva mina tankar och känslor i mitt nya liv. Bloggen har bidragit till ett fantastiskt nätverk. Människor jag inte känner sluter upp i vår kamp. Ni som bidrar har stort civilkurage, jag tycker ni ska vara stolta över er själva. Oavsett vilket skäl man har att bidra till förändring så stärker ni mig. Jag tycker det är fint vilket som och jag är så tacksam. Jag har funderat mycket på civilkurage. Jag vet inte hur jag hade agerat men hoppas jag hade vågat. Nu tål jag inte dåligt beteende eller att man tittat på när andra människor far illa. Ni är ett gäng som hört av er och frågat om hjälp, jag har en unik erfarenhet som jag gärna bidrar med. 


Sorgen är tung att bära. Jag försöker att njuta om/när jag kan. Vi släpper fram saknaden, sorgen, kärleken och besvikelsen i skydd av mörkret. Inte för att vi skäms utan för att skydda både oss och andra. Ingen behöver berätta eller värdera om vi är gladare, mer ledsna eller annat. Det bästa för oss är när ni 🩷 helt enkelt vill vara med oss eller prata med oss för de vi är nu. Vi är inte samma som tidigare, inte nödvändigtvis sämre men annorlunda. Jag är sorgsnare, modigare och mindre bekväm. Ibland är vi kanske tröttare för att sömnen är så där men också av rent fysiska skäl, Christian har ont i ryggen och mina knän är inte bra. Det fysiska känns underordnat just nu, fokus är på att lära sig leva med vår nya situation.


Max Mamma 



Kommentarer

  1. MIN VERKLIGHET: https://www.expressen.se/kultur/svenska-skolan-knacker-barnen/
    SKOLANS VERKLIGHET (?!?): https://www.expressen.se/kultur/kulturdebatt/hemmasittarna-ar-offer-for-sina-foraldrar/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr verkar detta vara ett allt större problem. Klyftan ökar i de skolor som tror att barnen bara behöver skärpa sig. När personalen tycker att barnen ska skärpa sig blir tonen allt mer raljant mot barn och föräldrar. För de barn och unga som inte känner att de passar in blir då situationen ännu värre. Detta beroende på att nu pratar alla om att invividen/eleven är fel. Det knäcker självkänslan och problemen eskalerar. Ingen vuxen vill ha det så men systemet vill att barnen fogar sig.
      Stå på dig! Det fungerar inte att be snällt.
      Kämpa med självkänslan 💞.
      // Max mamma

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Midsommarpresent

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...

Maktmissbruk

 Idag har vi fått bevis på att i vår kommun är det onormala normaliserats. Vi är helt övertygade om att Max situation i skolan ledde till han inte orkade leva vidare. Vi grundar detta på att vi levde tight i vår lilla familj. Max hade allt färre kompisar och skolan blev ett allt större problem, på högstadiet blev det outhärdligt. Vi lät Max gå till en psykolog som bekräftade att skolan var det största orosmomentet. Vi har efter Max död tagit del av kuratorsjournaler, skolsköterskejournaler och mail att skolan var medveten om att Max kände sig utsatt och på slutet väldigt ensam. Jag kommer berätta mer detaljer i vidare blogginlägg. Jag har spenderat åtskilliga timmar att kartlägga det vi vetat, jagat information från kommunen samt summera allt som vi förstår finns men man vägrar dela med oss. Max lämnade oss 25 november. I mitten på januari hade skolan haft ledig och startade en intern genomlysning. Det är en medarbetare inom Elevhälsan som fått uppdraget. Det är ett omöjligt uppdra...

Påsklov men sorgen har inte lov

Det sägs att första året av förlust är det svåraste, man ska klara sig igenom alla högtider och traditioner en gång. Vi gör allt vi kan för att byta våra traditioner, frågan är om det räknas som att klara sig igenom det första året eller inte. Nu kommer första påsklovet utan Max. Påsken har varit en av våra favorit högtider med lång ledighet och få förpliktelser. Vi har njutit av varandras sällskap. Första året vi bodde på Berga så lämnade Max sina nappar till påskharen, i utbyte fick han ett stort påskägg. Jag minns att han var så nöjd ända till det var dags att sova, då krävde han att jag skulle leta upp påskharen och byta tillbaka. Jag "hittade" inte haren så napparna var borta. I år köper jag inget påskägg.  Denna påsken får vi inga gemensamma ridturer. Ridkompisarna i stallet är fantastiska men de ersätter givetvis inte Max. Max hade ett stort intresse för allt som hade motor. Vi den här tiden på året brukade någon av alla hans gräsklippare premiär köras. Nu är det så oä...