Fortsätt till huvudinnehåll

6 av 10 barn blir utsatta för mobbning, våld, hot och kränkningar

 Livet fortsätter men att förlora ett barn kan man aldrig lämna bakom sig och "gå vidare". Vi lär oss sakta sakta att leva varje dag med sorgen som ett ok på axlarna. Jag verkar vara en omtalad person i kommunen då jag vägrar acceptera den slapphet som skolan och kommunledningen i vår kommun uppvisar. De tror och hoppas att genom att inte svara på våra frågor eller undvika oss så kommer vi snart att tröttna. Till de som tror det så kan jag utlova att jag kommer att odla de kontakter jag kan för att fördämningarna ska brista och sanningen om det slappa ledarskapet och de slappa tjänstemännen skall rinna ut och komma fram i ljuset. Det är inte hot utan ett löfte! Det kommer att ge Max upprättelse och förhoppningsvis kommer det förbättra situationen för de barn som går i kommunens skolor i detta nu.

I vår kommun tittar skolledning, kommunledning och politiker på när trakasserierna pågår. Föräldrar vågar inte säga ifrån för de är oroliga att sticka ut och vad som då skall hända med deras barn. Jag talar med föräldrar som får kämpa när små barn blir utsatta av varandra utan åtgärd. Ansvariga rektorer gör sig oanträffbara för föräldrar för att slippa stå till svars. I Ulricehamn är det de vuxna som avgör om ett barn blir kränkt, för de normala är det den enskilda elevens uppfattning som räknas. Det finns några få reaktioner på den nollning som pågått på Tingsholms gymnasiet. Där går tom rektorn ut och försvarar de aktiviteter som av föräldrar jämförs med filmen Ondskan. Det var en modig förälder som vågade skriva en insändare i UT om nollningen. Detta ledde till att rektorn försvarade sig istället för att fundera på om det fanns fog för kritiken. 

Organisationen Friends rapporterar att 6 av 10 barn utsätts för mobbning, våld och trakasserier. De påvisar oxå att 7 av 10 barn som utsätts utvecklar psykisk ohälsa. Detta till trots tycker inte vår kommun att frågan är viktig. Max hade t.o.m. lärare och mentorer som gjorde narr av honom på lektionerna inför de andra barnen.

Det närmar sig vår möte i Riksdagen som skall hållas i oktober. Jag har blivit ombedd att välja ut en bild på Max. Det kan tyckas vara den allra enklaste uppgiften men den är så svår och gör så ont. Varje gång jag tittar på bilder med Max så kommer tårarna. Det är svårt att se något när allt är suddigt. 

Jag är rädd för hösten och årsdagen som kommer nu. Mörkret och regnet gör att tankarna hopar sig. Varje gång det regnar känns det som om änglarna gråter tillsammans med mig. Fånigt kan tyckas men svårt att skaka av sig. Max gör sig påmind i huset med jämna mellan rum. Vi finner saker på platser om är ologiska för oss men helt logiska för Max. Jag hör honom, kanske är det fantasi eller så har jag ett så starkt band att det faktiskt stämmer. Det kvittar egentligen vilket, jag saknar honom så det värker så han är välkommen i alla former. 

Vi är mitt i all saknad så otroligt tacksamma för de modiga människor som kommer oss närmare i krisen. Vi försöker nyttja mer tid till att umgås med vänner och bekanta, det är väldigt uppskattat. Jag talar med människor i timmar som jag aldrig träffat men de vågar kontakta mig och vi finner starka band kring våra upplevelser. Vi gör vad vi kan för att skapa ny traditioner för inget blir som förr. Ensamheten är nog det som är svårast att hantera, ibland kan tankarna brytas med en bok. Det är svårare med musik då det ofta triggar minnen och känslor av saknad. 

Dagarna fylls med hästar och ännu mer hästar. Westgrens Sporthästklinik har varit öppen i tre veckor och det är roligt att så många kommer till Berga med sina hästar. Vi har fått väldigt fin respons på kliniken och Westgrens för sin fantastiska personal. Det är fint att vi kunnat skapa 3 nya jobb på vår gård. Nu när vi beslutat oss för att jobba på gården tillsammans så utökar vi foderproduktionen och antalet hästar.

#visitulricehamn#

Bergamamman - Max mamma, kvinnan som kämpar för rättvisa

Kommentarer

  1. När jag läser det du skriver så rullar livets film tillbaka till året 1993 då min syterson inte orkade längre just på grund av mobbing. Far och son rensade ordentligt var med i olika tv program,..Vi trodde att det var över med mobbing,men nej den hade satt för djupa spår Så han bestämde att göra samhället en tjänst.Det är så viktigt att du tar i detta kanske det kan rädda något barn.Om man kan rädda en enda utsatt,så är det mening med våra liv.Styrkekram.

    SvaraRadera
  2. https://www.dn.se/insandare/den-svenska-skolan-har-blivit-ett-barnfangelse/

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...