6 av 10 barn blir utsatta för mobbning, våld, hot och kränkningar

 Livet fortsätter men att förlora ett barn kan man aldrig lämna bakom sig och "gå vidare". Vi lär oss sakta sakta att leva varje dag med sorgen som ett ok på axlarna. Jag verkar vara en omtalad person i kommunen då jag vägrar acceptera den slapphet som skolan och kommunledningen i vår kommun uppvisar. De tror och hoppas att genom att inte svara på våra frågor eller undvika oss så kommer vi snart att tröttna. Till de som tror det så kan jag utlova att jag kommer att odla de kontakter jag kan för att fördämningarna ska brista och sanningen om det slappa ledarskapet och de slappa tjänstemännen skall rinna ut och komma fram i ljuset. Det är inte hot utan ett löfte! Det kommer att ge Max upprättelse och förhoppningsvis kommer det förbättra situationen för de barn som går i kommunens skolor i detta nu.

I vår kommun tittar skolledning, kommunledning och politiker på när trakasserierna pågår. Föräldrar vågar inte säga ifrån för de är oroliga att sticka ut och vad som då skall hända med deras barn. Jag talar med föräldrar som får kämpa när små barn blir utsatta av varandra utan åtgärd. Ansvariga rektorer gör sig oanträffbara för föräldrar för att slippa stå till svars. I Ulricehamn är det de vuxna som avgör om ett barn blir kränkt, för de normala är det den enskilda elevens uppfattning som räknas. Det finns några få reaktioner på den nollning som pågått på Tingsholms gymnasiet. Där går tom rektorn ut och försvarar de aktiviteter som av föräldrar jämförs med filmen Ondskan. Det var en modig förälder som vågade skriva en insändare i UT om nollningen. Detta ledde till att rektorn försvarade sig istället för att fundera på om det fanns fog för kritiken. 

Organisationen Friends rapporterar att 6 av 10 barn utsätts för mobbning, våld och trakasserier. De påvisar oxå att 7 av 10 barn som utsätts utvecklar psykisk ohälsa. Detta till trots tycker inte vår kommun att frågan är viktig. Max hade t.o.m. lärare och mentorer som gjorde narr av honom på lektionerna inför de andra barnen.

Det närmar sig vår möte i Riksdagen som skall hållas i oktober. Jag har blivit ombedd att välja ut en bild på Max. Det kan tyckas vara den allra enklaste uppgiften men den är så svår och gör så ont. Varje gång jag tittar på bilder med Max så kommer tårarna. Det är svårt att se något när allt är suddigt. 

Jag är rädd för hösten och årsdagen som kommer nu. Mörkret och regnet gör att tankarna hopar sig. Varje gång det regnar känns det som om änglarna gråter tillsammans med mig. Fånigt kan tyckas men svårt att skaka av sig. Max gör sig påmind i huset med jämna mellan rum. Vi finner saker på platser om är ologiska för oss men helt logiska för Max. Jag hör honom, kanske är det fantasi eller så har jag ett så starkt band att det faktiskt stämmer. Det kvittar egentligen vilket, jag saknar honom så det värker så han är välkommen i alla former. 

Vi är mitt i all saknad så otroligt tacksamma för de modiga människor som kommer oss närmare i krisen. Vi försöker nyttja mer tid till att umgås med vänner och bekanta, det är väldigt uppskattat. Jag talar med människor i timmar som jag aldrig träffat men de vågar kontakta mig och vi finner starka band kring våra upplevelser. Vi gör vad vi kan för att skapa ny traditioner för inget blir som förr. Ensamheten är nog det som är svårast att hantera, ibland kan tankarna brytas med en bok. Det är svårare med musik då det ofta triggar minnen och känslor av saknad. 

Dagarna fylls med hästar och ännu mer hästar. Westgrens Sporthästklinik har varit öppen i tre veckor och det är roligt att så många kommer till Berga med sina hästar. Vi har fått väldigt fin respons på kliniken och Westgrens för sin fantastiska personal. Det är fint att vi kunnat skapa 3 nya jobb på vår gård. Nu när vi beslutat oss för att jobba på gården tillsammans så utökar vi foderproduktionen och antalet hästar.

#visitulricehamn#

Bergamamman - Max mamma, kvinnan som kämpar för rättvisa