Fortsätt till huvudinnehåll

Svart rand

Det sägs att sorgen är randig och det verkar stämma. Tidigare i veckan var lite lättare men de två senaste dagarna har bara räddats av att vi haft underbara människor runt oss. De jobbiga dagarna har jag en klump i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken utan att jag ens tänker på Max🖤. Hela min mammakropp skriker att det är fel så helt fel men inget kan ändra på det. Det är exakt ett år sedan vi var i London. Det var en fantastisk resa men när alla foton och minnen dyker upp på sociala medier så gör det mest ont. Resan till London var fantastiskt rolig. Max älskade Harry Potter böckerna så det var ett givet resmål. Vi var på Hamleys, men han var nog lite för stor för leksaksaffär men ett fordon var givet.

Massor med sevärdheter avverkades ändå var nog djuren i Hyde Park bäst av allt 🐿️🐿️🦢🦚🐦🐕🐩🐴. Max förstod givetvis hela konstruktionen på Tower bridge. Han var så otroligt teknisk och såg logiken i alla konstruktioner.

Vi har alltid haft många saker på gång i vardagen så resorna var ett bra sätt att komma från vardagen. Vi har njutit så oändligt av alla de resor vi gjort tillsammans. Max ville alltid veta och förstå så därmed blev det alltid en extra dimension med honom. Crille och jag har inte så många frågor så nu är det så tyst.

Ikväll är det svårt att sova så jag ligger i Max säng och lyssnar på Harry Potter precis som han brukade göra. När jag lägger mig i Max säng kommer både dalmatinern och katten. De saknar sin sovkompis och blir överlyckliga när vi går till Max rum.

Max lyssnade inte på musik utan lyssnade alltid Harry Potter. Max gillade inte sociala medier, på Facebook var det bara marketplace som var intressant. Blocket var mer intressant, alla tips på fynd skickades till pappa. Max gillade att hålla sig uppdaterad så han tittade på nyheter genom Aftonbladets nyhetskanal på YouTube. På YouTube konsumerades det motorer, ångmaskiner, hur man bygger hyddor varvat med djur.

Max älskade att hänga med sin pappa. Vi brukade summera dagen i antal telefonsamtal, ofta upp mot 25 samtal. Nu är telefonen tyst och Crilles bästa vän och son är tyst för alltid. De senaste dagarna har tystnaden och saknaden tagit hårt på oss, många tårar har fallit. Det låter orationellt men idag ville jag bara lägga mig på Max grav och skrika💔💔.

Sorgen och alla känslor ställer många saker på sin spets vilket tar på krafterna. Mycket av det som var viktigt före 25 november är nu oviktigt. Imorgon hoppas jag se en ljusare rand om så bara för en liten stund 🌈

God natt

Max mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...
6 kommentarer
Läs mer

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...
9 kommentarer
Läs mer

1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande... Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag...
3 kommentarer
Läs mer