Fortsätt till huvudinnehåll

Svart rand

Det sägs att sorgen är randig och det verkar stämma. Tidigare i veckan var lite lättare men de två senaste dagarna har bara räddats av att vi haft underbara människor runt oss. De jobbiga dagarna har jag en klump i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken utan att jag ens tänker på Max🖤. Hela min mammakropp skriker att det är fel så helt fel men inget kan ändra på det. Det är exakt ett år sedan vi var i London. Det var en fantastisk resa men när alla foton och minnen dyker upp på sociala medier så gör det mest ont. Resan till London var fantastiskt rolig. Max älskade Harry Potter böckerna så det var ett givet resmål. Vi var på Hamleys, men han var nog lite för stor för leksaksaffär men ett fordon var givet.

Massor med sevärdheter avverkades ändå var nog djuren i Hyde Park bäst av allt 🐿️🐿️🦢🦚🐦🐕🐩🐴. Max förstod givetvis hela konstruktionen på Tower bridge. Han var så otroligt teknisk och såg logiken i alla konstruktioner.

Vi har alltid haft många saker på gång i vardagen så resorna var ett bra sätt att komma från vardagen. Vi har njutit så oändligt av alla de resor vi gjort tillsammans. Max ville alltid veta och förstå så därmed blev det alltid en extra dimension med honom. Crille och jag har inte så många frågor så nu är det så tyst.

Ikväll är det svårt att sova så jag ligger i Max säng och lyssnar på Harry Potter precis som han brukade göra. När jag lägger mig i Max säng kommer både dalmatinern och katten. De saknar sin sovkompis och blir överlyckliga när vi går till Max rum.

Max lyssnade inte på musik utan lyssnade alltid Harry Potter. Max gillade inte sociala medier, på Facebook var det bara marketplace som var intressant. Blocket var mer intressant, alla tips på fynd skickades till pappa. Max gillade att hålla sig uppdaterad så han tittade på nyheter genom Aftonbladets nyhetskanal på YouTube. På YouTube konsumerades det motorer, ångmaskiner, hur man bygger hyddor varvat med djur.

Max älskade att hänga med sin pappa. Vi brukade summera dagen i antal telefonsamtal, ofta upp mot 25 samtal. Nu är telefonen tyst och Crilles bästa vän och son är tyst för alltid. De senaste dagarna har tystnaden och saknaden tagit hårt på oss, många tårar har fallit. Det låter orationellt men idag ville jag bara lägga mig på Max grav och skrika💔💔.

Sorgen och alla känslor ställer många saker på sin spets vilket tar på krafterna. Mycket av det som var viktigt före 25 november är nu oviktigt. Imorgon hoppas jag se en ljusare rand om så bara för en liten stund 🌈

God natt

Max mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...
2 kommentarer
Läs mer

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen
En kommentar
Läs mer

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...
2 kommentarer
Läs mer