Fortsätt till huvudinnehåll

6 månader

Idag, ikväll är det 6 månader sedan Max lämnade oss. För 6 månader sedan vid denna tiden satt jag i Holland och hoppades på att de kunde rädda Max. I efterhand förstod jag att inget kunde rädda vår fina Max. Det regnar idag, det regnade 25 november, det regnade på begravningen, det regnade vid urnsättningen. Jag börjar tro att det är änglarna som gråter med mig. Idag är det dessutom mors dag 💕💔💔. Det är så sjukt omänskligt. Vissa dagar är klumpen i magen större och tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden. Den här dagen har räddats av stalljobb, ridning och vänner💕. Vi vore inget utan er vänner! Ni som kommit oss närmare under denna tid är så värdefulla.

Jag har på denna tiden inte ens bytt lakan i Max säng. När jag saknar honom som mest vilar jag i han säng med hans katt. Det mesta av Max saker och kläder är kvar. Jag har ingen aning när det känns rätt att plocka undan men har heller ingen stress med att rensa. Det känns lite mindre tomt när jag ser hans saker.

Jag varje gång jag vaknar, natt som morgon kommer tankarna på att aldrig mer… Vi får aldrig mer se, krama, känna eller höra Vår Max. Vi är tacksamma att vi inte var ovänner när Max lämnade oss. Max valde inte att lämna oss, han orkade inte med allt det som var svårt.

vi får leva med konsekvenserna av Max utanförskap. Barnen och vuxna som dömde Max för att han var annorlunda. Numera vaknar vi inte av oro för Max utan av de drömmar som förföljer oss. Vi drar oss för att sova så det blir allt senare kvällar. Min man vaknar många gånger varje natt då synerna från kvällen 25 november förföljer honom. Jag har andra demoner men men slapp se det värsta.

Vi är nog lite som vanligt på ytan men som vi kämpar varje dag. Vi har alltid haft en hög arbetskapacitet men nu känns den långt borta. Att bära en så stor sorg som vi gör är tungt, vi får se om vår styrka någonsin återvänder i sin tidigare nivå.

I vår kamp om Max upprättelse så kommer vi se till att tjänstemän och politiker i kommunen blir rikskändisar. Det verkar vara det enda som kan få kommunens tjänstemän och politiker att tänka efter.

Det värker av saknad💔.

Bergamamman, Max Bergasorkens mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen