Fortsätt till huvudinnehåll

6 månader

Idag, ikväll är det 6 månader sedan Max lämnade oss. För 6 månader sedan vid denna tiden satt jag i Holland och hoppades på att de kunde rädda Max. I efterhand förstod jag att inget kunde rädda vår fina Max. Det regnar idag, det regnade 25 november, det regnade på begravningen, det regnade vid urnsättningen. Jag börjar tro att det är änglarna som gråter med mig. Idag är det dessutom mors dag 💕💔💔. Det är så sjukt omänskligt. Vissa dagar är klumpen i magen större och tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden. Den här dagen har räddats av stalljobb, ridning och vänner💕. Vi vore inget utan er vänner! Ni som kommit oss närmare under denna tid är så värdefulla.

Jag har på denna tiden inte ens bytt lakan i Max säng. När jag saknar honom som mest vilar jag i han säng med hans katt. Det mesta av Max saker och kläder är kvar. Jag har ingen aning när det känns rätt att plocka undan men har heller ingen stress med att rensa. Det känns lite mindre tomt när jag ser hans saker.

Jag varje gång jag vaknar, natt som morgon kommer tankarna på att aldrig mer… Vi får aldrig mer se, krama, känna eller höra Vår Max. Vi är tacksamma att vi inte var ovänner när Max lämnade oss. Max valde inte att lämna oss, han orkade inte med allt det som var svårt.

vi får leva med konsekvenserna av Max utanförskap. Barnen och vuxna som dömde Max för att han var annorlunda. Numera vaknar vi inte av oro för Max utan av de drömmar som förföljer oss. Vi drar oss för att sova så det blir allt senare kvällar. Min man vaknar många gånger varje natt då synerna från kvällen 25 november förföljer honom. Jag har andra demoner men men slapp se det värsta.

Vi är nog lite som vanligt på ytan men som vi kämpar varje dag. Vi har alltid haft en hög arbetskapacitet men nu känns den långt borta. Att bära en så stor sorg som vi gör är tungt, vi får se om vår styrka någonsin återvänder i sin tidigare nivå.

I vår kamp om Max upprättelse så kommer vi se till att tjänstemän och politiker i kommunen blir rikskändisar. Det verkar vara det enda som kan få kommunens tjänstemän och politiker att tänka efter.

Det värker av saknad💔.

Bergamamman, Max Bergasorkens mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...

1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande... Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag...