Fortsätt till huvudinnehåll

6 månader

Idag, ikväll är det 6 månader sedan Max lämnade oss. För 6 månader sedan vid denna tiden satt jag i Holland och hoppades på att de kunde rädda Max. I efterhand förstod jag att inget kunde rädda vår fina Max. Det regnar idag, det regnade 25 november, det regnade på begravningen, det regnade vid urnsättningen. Jag börjar tro att det är änglarna som gråter med mig. Idag är det dessutom mors dag 💕💔💔. Det är så sjukt omänskligt. Vissa dagar är klumpen i magen större och tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden. Den här dagen har räddats av stalljobb, ridning och vänner💕. Vi vore inget utan er vänner! Ni som kommit oss närmare under denna tid är så värdefulla.

Jag har på denna tiden inte ens bytt lakan i Max säng. När jag saknar honom som mest vilar jag i han säng med hans katt. Det mesta av Max saker och kläder är kvar. Jag har ingen aning när det känns rätt att plocka undan men har heller ingen stress med att rensa. Det känns lite mindre tomt när jag ser hans saker.

Jag varje gång jag vaknar, natt som morgon kommer tankarna på att aldrig mer… Vi får aldrig mer se, krama, känna eller höra Vår Max. Vi är tacksamma att vi inte var ovänner när Max lämnade oss. Max valde inte att lämna oss, han orkade inte med allt det som var svårt.

vi får leva med konsekvenserna av Max utanförskap. Barnen och vuxna som dömde Max för att han var annorlunda. Numera vaknar vi inte av oro för Max utan av de drömmar som förföljer oss. Vi drar oss för att sova så det blir allt senare kvällar. Min man vaknar många gånger varje natt då synerna från kvällen 25 november förföljer honom. Jag har andra demoner men men slapp se det värsta.

Vi är nog lite som vanligt på ytan men som vi kämpar varje dag. Vi har alltid haft en hög arbetskapacitet men nu känns den långt borta. Att bära en så stor sorg som vi gör är tungt, vi får se om vår styrka någonsin återvänder i sin tidigare nivå.

I vår kamp om Max upprättelse så kommer vi se till att tjänstemän och politiker i kommunen blir rikskändisar. Det verkar vara det enda som kan få kommunens tjänstemän och politiker att tänka efter.

Det värker av saknad💔.

Bergamamman, Max Bergasorkens mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Midsommarpresent

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...

Maktmissbruk

 Idag har vi fått bevis på att i vår kommun är det onormala normaliserats. Vi är helt övertygade om att Max situation i skolan ledde till han inte orkade leva vidare. Vi grundar detta på att vi levde tight i vår lilla familj. Max hade allt färre kompisar och skolan blev ett allt större problem, på högstadiet blev det outhärdligt. Vi lät Max gå till en psykolog som bekräftade att skolan var det största orosmomentet. Vi har efter Max död tagit del av kuratorsjournaler, skolsköterskejournaler och mail att skolan var medveten om att Max kände sig utsatt och på slutet väldigt ensam. Jag kommer berätta mer detaljer i vidare blogginlägg. Jag har spenderat åtskilliga timmar att kartlägga det vi vetat, jagat information från kommunen samt summera allt som vi förstår finns men man vägrar dela med oss. Max lämnade oss 25 november. I mitten på januari hade skolan haft ledig och startade en intern genomlysning. Det är en medarbetare inom Elevhälsan som fått uppdraget. Det är ett omöjligt uppdra...

Påsklov men sorgen har inte lov

Det sägs att första året av förlust är det svåraste, man ska klara sig igenom alla högtider och traditioner en gång. Vi gör allt vi kan för att byta våra traditioner, frågan är om det räknas som att klara sig igenom det första året eller inte. Nu kommer första påsklovet utan Max. Påsken har varit en av våra favorit högtider med lång ledighet och få förpliktelser. Vi har njutit av varandras sällskap. Första året vi bodde på Berga så lämnade Max sina nappar till påskharen, i utbyte fick han ett stort påskägg. Jag minns att han var så nöjd ända till det var dags att sova, då krävde han att jag skulle leta upp påskharen och byta tillbaka. Jag "hittade" inte haren så napparna var borta. I år köper jag inget påskägg.  Denna påsken får vi inga gemensamma ridturer. Ridkompisarna i stallet är fantastiska men de ersätter givetvis inte Max. Max hade ett stort intresse för allt som hade motor. Vi den här tiden på året brukade någon av alla hans gräsklippare premiär köras. Nu är det så oä...