Fortsätt till huvudinnehåll

Sista dagen

Då var detta är till ända, normalt brukar man kunna lägga året bakom sig och hoppas på ett bättre eller ännu bättre år. Det blir omöjligt denna gången!

Om jag summerat detta år före 25 november skulle det se ut ungefär så här; Ett intensivt år där vi hunnit med mycket arbete och nöje. Vi tog oss tid att åka på tre utlandssemestrar för att njuta tillsammans i familjen och med vänner. Max har hunnit bygga ännu mer avancerade fordon och andra uppfinningar. Max skolår var verkligen svårt då han tappade några av sina bästa kompisar när tjejerna blev tonåringar. Sommarlovet var fantastiskt och tillbringades mest ute på sjön med sin kompis C. Jag fick ett roligt och spännande uppdrag på jobbet som har varit väldigt roligt men utmanande. Hela familjen har som vanligt spenderat massor med tid ihop med hästarna som är en stor del av vår livsstil. Min fantastiska man och Max pappa har varit Max och min ständiga supporter, när han behöver egen tid blir det en tur med bössan i skogen. 

Ni vet redan att 25 november 2024 är den mest tragiska dagen i vårt liv. Det är första gången i mitt liv som jag inte kan jobbar hårdare för att få det jag vill, inget ger oss Max tillbaka. Föräldraskapet har varit fantastisk med oxå mycket oro. När Max var liten så var vi rädda att han skulle svälja något, ramla när han klättrade, när han blev äldre kom oron att han skulle skada sig på ett fordon, svetsen eller ramla i sjön. Inte trodde vi att vi skulle förlora honom i utanförskap och mobbning.  Jag kommer att återkomma till detta i senare inlägg. 

Nu tänker jag ofta på vad de brukar säga vid säkerhets genomgången på flygplan; "ta på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan". Min man och jag måste hitta de små ljusglimtar som kan ge oss anledning att planera framåt. Just nu finner vi tillfälliga ljusglimtar när våra vänner ringer, SMSar eller hälsar på. Katten, hundarna och hästarna gör sitt bästa för att ge oss en bra anledning att vilja gå upp och ut varje dag. 
Det har endast gått 36 dagar i vår nya verklighet. Vi är så innerligt tacksamma att så många människor ställer upp för oss med ett meddelande, en kram eller andra små gester som är så viktiga för oss. Jag försöker att glömma och tänka bort de som tittar bort när vi kommer eller inte hör av sig. Ingen som är i sorg eller livskris vill sitta fast i ett ensamt mörker.

Jag är så innerligt tacksam för min fina man men det gör ont att se honom så ledsen. Han är min livlina och finaste jag har <3. Jag vet inte hur men på något sätt ska vi försöka finna någon glädje i livet och en framtids tro och plan. Det kommer dock bli svårt eller kanske omöjligt att skåla Gott Nytt År denna nyårsafton. 

Mina nyårslöften är:
- ta hand om min man <3
- ta några steg mot ett nytt liv
- försöka ge Max upprättelse 

Vill ni göra något för världen så var snälla mot varandra och "snälltolka" hellre personer än döm dem.

hälsningar 

Bergasorkens Mamma 

 

Kommentarer

  1. Tänker på er ofta och på roliga minnen jag har av Max. En energirik, uppfinningsrik och smart kille med humor i blicken. Alltid ute på ett och annat äventyr. Som att odla pumpor 😄❤️ eller fixa något som gått sönder. Alltid full fart framåt mot nästa äventyr🐴

    SvaraRadera
  2. Tänker så mycket på er! Kan inte ens föreställa mig vilket helvete ni lever i, men jag kan ändå känna med er och önskar att jag kunde lätta sorgen och få allt ogjort. Kramar till er ❤️

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...