Sista dagen

Då var detta är till ända, normalt brukar man kunna lägga året bakom sig och hoppas på ett bättre eller ännu bättre år. Det blir omöjligt denna gången!

Om jag summerat detta år före 25 november skulle det se ut ungefär så här; Ett intensivt år där vi hunnit med mycket arbete och nöje. Vi tog oss tid att åka på tre utlandssemestrar för att njuta tillsammans i familjen och med vänner. Max har hunnit bygga ännu mer avancerade fordon och andra uppfinningar. Max skolår var verkligen svårt då han tappade några av sina bästa kompisar när tjejerna blev tonåringar. Sommarlovet var fantastiskt och tillbringades mest ute på sjön med sin kompis C. Jag fick ett roligt och spännande uppdrag på jobbet som har varit väldigt roligt men utmanande. Hela familjen har som vanligt spenderat massor med tid ihop med hästarna som är en stor del av vår livsstil. Min fantastiska man och Max pappa har varit Max och min ständiga supporter, när han behöver egen tid blir det en tur med bössan i skogen. 

Ni vet redan att 25 november 2024 är den mest tragiska dagen i vårt liv. Det är första gången i mitt liv som jag inte kan jobbar hårdare för att få det jag vill, inget ger oss Max tillbaka. Föräldraskapet har varit fantastisk med oxå mycket oro. När Max var liten så var vi rädda att han skulle svälja något, ramla när han klättrade, när han blev äldre kom oron att han skulle skada sig på ett fordon, svetsen eller ramla i sjön. Inte trodde vi att vi skulle förlora honom i utanförskap och mobbning.  Jag kommer att återkomma till detta i senare inlägg. 

Nu tänker jag ofta på vad de brukar säga vid säkerhets genomgången på flygplan; "ta på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan". Min man och jag måste hitta de små ljusglimtar som kan ge oss anledning att planera framåt. Just nu finner vi tillfälliga ljusglimtar när våra vänner ringer, SMSar eller hälsar på. Katten, hundarna och hästarna gör sitt bästa för att ge oss en bra anledning att vilja gå upp och ut varje dag. 
Det har endast gått 36 dagar i vår nya verklighet. Vi är så innerligt tacksamma att så många människor ställer upp för oss med ett meddelande, en kram eller andra små gester som är så viktiga för oss. Jag försöker att glömma och tänka bort de som tittar bort när vi kommer eller inte hör av sig. Ingen som är i sorg eller livskris vill sitta fast i ett ensamt mörker.

Jag är så innerligt tacksam för min fina man men det gör ont att se honom så ledsen. Han är min livlina och finaste jag har <3. Jag vet inte hur men på något sätt ska vi försöka finna någon glädje i livet och en framtids tro och plan. Det kommer dock bli svårt eller kanske omöjligt att skåla Gott Nytt År denna nyårsafton. 

Mina nyårslöften är:
- ta hand om min man <3
- ta några steg mot ett nytt liv
- försöka ge Max upprättelse 

Vill ni göra något för världen så var snälla mot varandra och "snälltolka" hellre personer än döm dem.

hälsningar 

Bergasorkens Mamma