Fortsätt till huvudinnehåll

Nu äntligen - fram för civilkurage

Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord.

Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn.

Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna och barn utsatt enskilda individer för utsatthet, där vår Max blev helt krossad. Han maldes ner i skolan med sanningar om att de kunskaper han hade inte dög, han var ful, han hade för långt hår, han hade läppspalt osv. Det finns dokumenterat så vad som än kommer fram i ljust nu så är inte inte okänt. Det är skrämmande att KSO, kommunchef och ansvariga inom skolan utan att skämmas har ljugit och undanhåller dokument för oss.  Det har under granskningen funnits ett fåtal personer med civilkurage men de är väldigt få. Jag hoppas att ni som finns i mitt nätverk på Linkedin, Facebook och Instagram vågar stå upp för Max och delar SvDs granskning.

När jag ser dokumentären om Lundsbrunn så finner jag så många likheter. Där informella strukturer har tagit över det regelverk och de lagar som finns. Tack till Gunilla von Platen som har civilkurage att berätta om Lundsbrunn.

Jag hoppas fortfarande att samhället har lite skam och heder, att det får effekt i samhället när Max sanning kommer fram. Jag hoppas att KSO, kommunchef och ansvariga i skolan ska ta konsekvensen av det som framkommer. 

Jag är mentalt vingklippt för livet men har dessutom fått en knäprotes så där med även tillfällig fysiskt vingklippt. Det hindrar mig dock inte från att ta mig till Stockholm för veckans möten om Max livsöde.

"Behandla andra som du vill bli behandlad själv" - vackert men var tog det vägen? 

Jag skulle så gärna vilja att någon ropar "mamma" , att få en kram eller få vara med på ett inköp av en EPA traktor. Inget av detta kan bli verklighet och det får vi leva med.


Denna veckan ger vi Max upprättelse! Vi är starka för Max! Vi älskar vår Max!

Bergamamman




Kommentarer

  1. ❤️❤️❤️ /Hanna

    SvaraRadera
  2. Lyssnade idag på eran berättelse som Svenska Dagbladet publicerade...Jag måste nog erkänna att det är den tyngsta berättelsen jag lyssnat på.
    Jag kan inte förstå hur ni klarar detta , med tanke på känslorna man känner själv genom att bara lyssna.

    Tror aldrig jag heller aktivt sökt upp något som jag lyssnat på för att skriva något..förens nu.
    Ja kände igen så mycket i berättelsen , inte med den hemska utgång som ni fått gå igenom...
    Hoppas att ni får någon upprättelse!

    ..."Dom största uppfinnarna i vår tid behövde inte skolan för att skapa.."

    SvaraRadera
  3. Barn är oerhört utsatta i skolan. Lärare som av bekvämlighet väljer att inte se mobbing. På pappret ser det fint ut med nolltolerans mot mobbing men i realiteten fungerar det inte. Lärare och rektorer som försöker skylla ifrån sig och skuldbelägga anhöriga. Ulricehamns kommun är tyvärr en otroligt dålig skolkommun. En kommunchef som borde avgå pga plumpa och oempatiska uttalanden. Hur fan kan de vara nöjda med sina insatser? Blir så upprörd över hur ensam man är när man ska strida för sitt barn. Skolplikten borde ersättas med läroplikt med tanke på att skolan inte kan upprätthålla en trygg miljö. Önskar jag kunde göra något för er. Ni finns i mina tankar.

    SvaraRadera
  4. ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  5. Tack. Tack för att fu kämpar så för Max och där med alla andra barn som blivit utsatta. Jag själv var en sån från 6-9. Nyinflyttad i liten ort. Det började redan innan jag börjat. tjejerna satt i omklädningsrummet och sa att dom skulle döda mig om jag var snygg, när jag sedan hälsat på skrattade alla när jag gick iväg. Dom behövde tydligen inte döda mig, jag var för ful. Ingen vuxen i närheten som kunde höra vad som sas. Därefter fick jag höra allt, gris, tjockis, jag pratade konstigt osv. Fick lappar i skåpen om att jag skulle bli slagen för jag var så ful. Ingen vuxen gjorde något. Jag känner så igen mig i det du skriver om max, hur jag hela tiden gick till vuxna för att säga hur det var. Dom skickade mig till kuratorn som frågade mig vad jag hade för problem som inte passade in. Jag skolkade massvis, gick jämt hem till mina kaniner. Där var jag trygg. Det värsta var nog endå inte barnen, utan känslan av att dom vuxna inte heller gillade mig. Jag hade ingenstans att ta vägen. Ingen som såg mig. Hela Max historia har gjort att jag har tittat på sånt som jag länge tryckt undan. Fina Max, jag kände inte honom men vet hans smärta. Jag känner den igen i mig. Och oron över att mina barn ska kanske få uppleva liknande.
    Tack för att du delar med dig. ❤️

    SvaraRadera
  6. Jag har precis lyssnat på dokumentären. Tårarna slutar inte rinna på mig. Är så arg på skolan. De har inte gjort det de är ålagda att göra, men ändå skyller de ifrån sig och mörkar saker. Det är helt oförlåtligt! Beskrivningen av er fina Max är så vacker. Vilken fantastisk kille! Jag är så ledsen för er skull och för Max skull.
    Många varma kramar!❤️

    SvaraRadera
  7. Hej.
    Jag är bara en vanlig person som blev väldigt upprörd, ledsen och arg över hur Max blev mobbad. Jag såg videon på Instagram och i mina ögon såg jag en helt normal kille med fina intressen som segling, djur och annat — men i mobbarnas ögon blev han tydligen en “knäppis”.

    Det gör mig så arg hur tama vuxna och lärare ibland verkar vara idag när någon blir utsatt.

    Jag har själv blivit mobbad både i skolan och på arbetsplatser, och man bygger nästan upp ett slags självförsvar inför nya människor efter sådana upplevelser.

    Jag hoppas verkligen att ni får upprättelse för det Max gick igenom, och att hans historia leder till förändring.

    Beklagar hemskt förlusten!
    Med vänlig hälsning,
    Christian

    SvaraRadera
  8. Otroligt hur detta kunde fortgå så länge utan att någon reagerar. Med tårarna sprutandes fattar jag inte hur ingen kan reagera! Helt sjukt. Sjukt.

    Lär finnas fler som lider.

    Vad ska vi göra? Nått måste vi göra. Ni har redan börjat. Vad kan jag göra?

    Max verkade vara en asgrym kille. Imponerad av honom.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Idag har den finaste ängeln födelsedag

 Idag är det Max födelsedag, idag skulle Max fylla 14 år. Det är nu 229 dagar sedan Max lämnade oss och det är fortfarande helt obegripligt och jag vet inte hur jag kan vänja mig vid aldrig mera... Tänk er att fira födelsedagen med att tända ljus och gråta vid en grav. Vi har funderat på vad Max skulle önskat sig i födelsedagspresent, troligen ännu en moped eller kanske en båt till. Det är få gånger som Max faktiskt kunnat säga en sak han önskar sig, det brukade ändra sig ända till sista dagen. Han hade alltid så många projekt och vill inte vänta på födelsedagen utan köpte själv det han ville han, han var trots allt duktig på att jobba ihop pengar. Den mest uppskattade presenten var nog på 4 årsdagen när han fick sin första elektriska 4 hjuling. Max ville gärna vara delaktig i att ordna sina kalas, laga mat och göra tårta eller glass. Det är dock inte lätt att fylla år i juli. När vi hade kalas var det oftast flera som inte kunde komma pga semester och det var alltid svårt att...

Midsommarpresent

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...