När hela laget får sparken och tränaren får behålla jobbet

Den senaste veckan har ännu ett av Ulricehamns kommuns problem offentliggjorts. Denna gången är det inte skolan utan ett demensboende i vårt samhälle Gällstad som är i fokus. De boende har vanvårdats, igen. Det är bara två år sedan som detta boende var i blåsväder pga missförhållanden. Det rapporteras i media om att det fanns tydliga signaler redan under vintern men i vår kommun så förminskas alla problem och ingen agerade. Nu löser kommunen saken med att säga upp och omplacera personalen men kommunen har fortsatt förtroende för chefen. Det är så det fungerar i den här kommunen, man håller varandra om ryggen oavsett konsekvenserna. Det borde vara så att en chef leder och fördelar arbetet, säkrar lagefterlevnad, säkrar bemanning, kompetensutvecklar, inspirerar, motiverar och sätter rätt kultur med sitt eget beteende. Hade cheferna och ansvariga i kommunledningen skött sitt ledarskap hade detta inte hänt. Ett gott ledarskap hade skapat ett bra team och hanterat oönskade handlingar. I vår kommun har vi en ledning som förnekar alla problem och problemen hanteras bara när tjänstemännen inte klarar att dölja dem för media.

Några av våra ledande politiker är så sugna på en politisk karriär att de bidrar till att dölja problemen.

I skandalen på Ekero sitter cheferna kvar men personalen är borttagna. Tänk om ett fotbollslag skulle sparka alla spelare och behålla tränaren, har det någonsin hänt?!

Det verkar blåsa nya vindar i vår kommun, politiker i opposition protesterar mot skandalerna. Fler invånare protesterar mot det som inte sköts. Civilkurage är ett väldigt vackert ord. Hejja er som vågar uttrycka er.

Nästa gång ska jag berätta fler hårresande historier om vår skola.. de har inte lärt sig något trots att Max var så utsatt att han inte orkade leva. Det har snart gått ett år och jag har en sån tryckande värk i bröstkorgen som inte kan lindras. Jag tänker så mycket på hur hade Max sett ut nu💔.

// Bergamamman

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Midsommarpresent

Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem. Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...

Läs mer

Sorgeår

Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden. Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Läs mer

Idag har den finaste ängeln födelsedag

Idag är det Max födelsedag, idag skulle Max fylla 14 år. Det är nu 229 dagar sedan Max lämnade oss och det är fortfarande helt obegripligt och jag vet inte hur jag kan vänja mig vid aldrig mera... Tänk er att fira födelsedagen med att tända ljus och gråta vid en grav. Vi har funderat på vad Max skulle önskat sig i födelsedagspresent, troligen ännu en moped eller kanske en båt till. Det är få gånger som Max faktiskt kunnat säga en sak han önskar sig, det brukade ändra sig ända till sista dagen. Han hade alltid så många projekt och vill inte vänta på födelsedagen utan köpte själv det han ville han, han var trots allt duktig på att jobba ihop pengar. Den mest uppskattade presenten var nog på 4 årsdagen när han fick sin första elektriska 4 hjuling. Max ville gärna vara delaktig i att ordna sina kalas, laga mat och göra tårta eller glass. Det är dock inte lätt att fylla år i juli. När vi hade kalas var det oftast flera som inte kunde komma pga semester och det var alltid svårt att...

Läs mer

Bergamamman

Leta i den här bloggen