Fortsätt till huvudinnehåll

När hela laget får sparken och tränaren får behålla jobbet

​

Den senaste veckan har ännu ett av Ulricehamns kommuns problem offentliggjorts. Denna gången är det inte skolan utan ett demensboende i vårt samhälle Gällstad som är i fokus. De boende har vanvårdats, igen. Det är bara två år sedan som detta boende var i blåsväder pga missförhållanden. Det rapporteras i media om att det fanns tydliga signaler redan under vintern men i vår kommun så förminskas alla problem och ingen agerade. Nu löser kommunen saken med att säga upp och omplacera personalen men kommunen har fortsatt förtroende för chefen. Det är så det fungerar i den här kommunen, man håller varandra om ryggen oavsett konsekvenserna. Det borde vara så att en chef leder och fördelar arbetet, säkrar lagefterlevnad, säkrar bemanning, kompetensutvecklar, inspirerar, motiverar och sätter rätt kultur med sitt eget beteende. Hade cheferna och ansvariga i kommunledningen skött sitt ledarskap hade detta inte hänt. Ett gott ledarskap hade skapat ett bra team och hanterat oönskade handlingar. I vår kommun har vi en ledning som förnekar alla problem och problemen hanteras bara när tjänstemännen inte klarar att dölja dem för media. 

Några av våra ledande politiker är så sugna på en politisk karriär att de bidrar till att dölja problemen. 

I skandalen på Ekero sitter cheferna kvar men personalen är borttagna. Tänk om ett fotbollslag skulle sparka alla spelare och behålla tränaren, har det någonsin hänt?!

Det verkar blåsa nya vindar i vår kommun, politiker i opposition protesterar mot skandalerna. Fler invånare protesterar mot det som inte sköts. Civilkurage är ett väldigt vackert ord. Hejja er som vågar uttrycka er. 


Nästa gång ska jag berätta fler hårresande historier om vår skola.. de har inte lärt sig något trots att Max var så utsatt att han inte orkade leva. Det har snart gått ett år och jag har en sån tryckande värk i bröstkorgen som inte kan lindras. Jag tänker så mycket på hur hade Max sett ut nu💔. 

// Bergamamman

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...
2 kommentarer
Läs mer

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...
2 kommentarer
Läs mer

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen
2 kommentarer
Läs mer