När hela laget får sparken och tränaren får behålla jobbet

Den senaste veckan har ännu ett av Ulricehamns kommuns problem offentliggjorts. Denna gången är det inte skolan utan ett demensboende i vårt samhälle Gällstad som är i fokus. De boende har vanvårdats, igen. Det är bara två år sedan som detta boende var i blåsväder pga missförhållanden. Det rapporteras i media om att det fanns tydliga signaler redan under vintern men i vår kommun så förminskas alla problem och ingen agerade. Nu löser kommunen saken med att säga upp och omplacera personalen men kommunen har fortsatt förtroende för chefen. Det är så det fungerar i den här kommunen, man håller varandra om ryggen oavsett konsekvenserna. Det borde vara så att en chef leder och fördelar arbetet, säkrar lagefterlevnad, säkrar bemanning, kompetensutvecklar, inspirerar, motiverar och sätter rätt kultur med sitt eget beteende. Hade cheferna och ansvariga i kommunledningen skött sitt ledarskap hade detta inte hänt. Ett gott ledarskap hade skapat ett bra team och hanterat oönskade handlingar. I vår kommun har vi en ledning som förnekar alla problem och problemen hanteras bara när tjänstemännen inte klarar att dölja dem för media.

Några av våra ledande politiker är så sugna på en politisk karriär att de bidrar till att dölja problemen.

I skandalen på Ekero sitter cheferna kvar men personalen är borttagna. Tänk om ett fotbollslag skulle sparka alla spelare och behålla tränaren, har det någonsin hänt?!

Det verkar blåsa nya vindar i vår kommun, politiker i opposition protesterar mot skandalerna. Fler invånare protesterar mot det som inte sköts. Civilkurage är ett väldigt vackert ord. Hejja er som vågar uttrycka er.

Nästa gång ska jag berätta fler hårresande historier om vår skola.. de har inte lärt sig något trots att Max var så utsatt att han inte orkade leva. Det har snart gått ett år och jag har en sån tryckande värk i bröstkorgen som inte kan lindras. Jag tänker så mycket på hur hade Max sett ut nu💔.

// Bergamamman

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det är något som skaver

Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen. Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Läs mer

Nu äntligen - fram för civilkurage

Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...

Läs mer

1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss. Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande... Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag...

Läs mer

Bergamamman

Leta i den här bloggen