Fortsätt till huvudinnehåll

När hela laget får sparken och tränaren får behålla jobbet

​

Den senaste veckan har ännu ett av Ulricehamns kommuns problem offentliggjorts. Denna gången är det inte skolan utan ett demensboende i vårt samhälle Gällstad som är i fokus. De boende har vanvårdats, igen. Det är bara två år sedan som detta boende var i blåsväder pga missförhållanden. Det rapporteras i media om att det fanns tydliga signaler redan under vintern men i vår kommun så förminskas alla problem och ingen agerade. Nu löser kommunen saken med att säga upp och omplacera personalen men kommunen har fortsatt förtroende för chefen. Det är så det fungerar i den här kommunen, man håller varandra om ryggen oavsett konsekvenserna. Det borde vara så att en chef leder och fördelar arbetet, säkrar lagefterlevnad, säkrar bemanning, kompetensutvecklar, inspirerar, motiverar och sätter rätt kultur med sitt eget beteende. Hade cheferna och ansvariga i kommunledningen skött sitt ledarskap hade detta inte hänt. Ett gott ledarskap hade skapat ett bra team och hanterat oönskade handlingar. I vår kommun har vi en ledning som förnekar alla problem och problemen hanteras bara när tjänstemännen inte klarar att dölja dem för media. 

Några av våra ledande politiker är så sugna på en politisk karriär att de bidrar till att dölja problemen. 

I skandalen på Ekero sitter cheferna kvar men personalen är borttagna. Tänk om ett fotbollslag skulle sparka alla spelare och behålla tränaren, har det någonsin hänt?!

Det verkar blåsa nya vindar i vår kommun, politiker i opposition protesterar mot skandalerna. Fler invånare protesterar mot det som inte sköts. Civilkurage är ett väldigt vackert ord. Hejja er som vågar uttrycka er. 


Nästa gång ska jag berätta fler hårresande historier om vår skola.. de har inte lärt sig något trots att Max var så utsatt att han inte orkade leva. Det har snart gått ett år och jag har en sån tryckande värk i bröstkorgen som inte kan lindras. Jag tänker så mycket på hur hade Max sett ut nu💔. 

// Bergamamman

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Midsommarpresent

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...
2 kommentarer
Läs mer

Maktmissbruk

 Idag har vi fått bevis på att i vår kommun är det onormala normaliserats. Vi är helt övertygade om att Max situation i skolan ledde till han inte orkade leva vidare. Vi grundar detta på att vi levde tight i vår lilla familj. Max hade allt färre kompisar och skolan blev ett allt större problem, på högstadiet blev det outhärdligt. Vi lät Max gå till en psykolog som bekräftade att skolan var det största orosmomentet. Vi har efter Max död tagit del av kuratorsjournaler, skolsköterskejournaler och mail att skolan var medveten om att Max kände sig utsatt och på slutet väldigt ensam. Jag kommer berätta mer detaljer i vidare blogginlägg. Jag har spenderat åtskilliga timmar att kartlägga det vi vetat, jagat information från kommunen samt summera allt som vi förstår finns men man vägrar dela med oss. Max lämnade oss 25 november. I mitten på januari hade skolan haft ledig och startade en intern genomlysning. Det är en medarbetare inom Elevhälsan som fått uppdraget. Det är ett omöjligt uppdra...
4 kommentarer
Läs mer

Påsklov men sorgen har inte lov

Det sägs att första året av förlust är det svåraste, man ska klara sig igenom alla högtider och traditioner en gång. Vi gör allt vi kan för att byta våra traditioner, frågan är om det räknas som att klara sig igenom det första året eller inte. Nu kommer första påsklovet utan Max. Påsken har varit en av våra favorit högtider med lång ledighet och få förpliktelser. Vi har njutit av varandras sällskap. Första året vi bodde på Berga så lämnade Max sina nappar till påskharen, i utbyte fick han ett stort påskägg. Jag minns att han var så nöjd ända till det var dags att sova, då krävde han att jag skulle leta upp påskharen och byta tillbaka. Jag "hittade" inte haren så napparna var borta. I år köper jag inget påskägg.  Denna påsken får vi inga gemensamma ridturer. Ridkompisarna i stallet är fantastiska men de ersätter givetvis inte Max. Max hade ett stort intresse för allt som hade motor. Vi den här tiden på året brukade någon av alla hans gräsklippare premiär köras. Nu är det så oä...
En kommentar
Läs mer