Sorgeår

Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn.

Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.

Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket skuld, det kan vara allt från att jag fokuserade på fel saker i livet, onödiga konflikter eller varför slutade jag inte jobbet och var med i skolan. Den logiska delen av hjärna är klok och säger att jag gjort vad jag kunnat men det hindrar inte tankarna från att komma.

Det verkar finnas en tro, hopp och förväntan om att man går igenom första året sen blir allt lättare. Vi är inte igenom första året utan Max än men jag är säker på att detta går aldrig över och att ett sorgeår är räcker inte när man förlorar ett barn. Varje år kommer en ny födelsedag vi inte fick uppleva, en ny årsdag vi måste uppleva. Vi kommer att ha samma smärta livet ut men lär oss förhoppningsvis att bära den med kropp och själ. Vi begär inte att någon ska förstå eller känna det vi känner. Vi är tacksamma för de människor som vågar prata med oss, prata om Max, lyssna på oss både när vi är glada och ledsna. Vi mår inte ett spår bättre av att inte prata om Max för han finns ändå i vårt medvetande alla vakna timmar på dygnet. Vi har en förmåga att växla mellan olika dimensioner så vi kan faktiskt finna lite glädje eller bry oss om andra saker en del tom helt triviala. Det är jag så oerhört tacksam för.

Numera arbetar Christian och jag tillsammans på gården. Vår känsla är att vi blir starkare tillsammans och vi behöver all vår styrka. Vi har en gård med många olika områden som vi kan utveckla tillsammans. Just nu byggs en hästklinik för uthyrning. Det är en dröm som jag haft, krisen och önskan att arbeta på gården fick oss att ta steget. Det kan tyckas underligt att vara helt under isen och nedbruten men ändå kunna vara urstark. Jag kan inte förklara hur det går till.

Det finns många platser på gården som är fyllda av Max projekt, oerhört smärtsamt och vackert på samma gång. Jag hoppas Max varit stolt över mina nya kunskaper som att köra maskiner och diverse andra sysslor. Jag vet att Max skulle vara stolt över min kamp för hans upprättelse, den är inte över!

kärlek till er som ger oss styrka, det gäller all nya som gamla bekantskaper❤️

Jag bjuder på ett vackert minne av vår vardag med Max ❤️💔💔. Vi saknar honom så det värker!