Fortsätt till huvudinnehåll

Lokaltidningen, kritisk?

Vi har haft en kämpig vecka med många tankar. Vi saknar Max så det värker. Vi har kommit till insikt att vi vill inte ”gå vidare”, vi vill känna smärta💔. Det ger oss en starkare känsla av Max närvaro. Huruvida detta är sunt eller inte det får tiden utvisa. Vi möter människor på ett nytt vis då vi övar oss på att känna efter, att våga prata om hur det känns. I helgen hade vi besök av ett par som var kanske de starkaste och vackraste människor vi mött. De lever med en enorm sorg efter sin kära son. De beskrev så starkt, öppet och naket om sin sorg, kärlek och saknad. De visade oss att det kan vara möjligt att leva med den enorma smärtan kombinerat med kärlek till livet💚. De är mina nya förebilder💕. Vi är innerligt tacksamma över denna nya bekantskap.

Vi har inte hämtat oss från kommunens övergrepp och maktmissbruk ännu. Jag ska reflektera över rapporten och företaget Leadership ARTS som skrivit den när jag konsulterat vår jurist. Vi förstår nu att den lokala tidningen inte är speciellt objektiv. De har i veckan rapporterat om kommunens utredning av Max död. I artikeln citerar man kommunchefen. De skriver att rapporten kan innehålla några datum fel. En kritiskt granskande tidning borde väl då fråga om rapporten är trovärdig när något så enkelt som datum är fel? Det borde vara ett krav att så enkla saker är rätt för en halv miljon kronor? Eller är det så att media inte kan vara opartisk i en liten stad?

Vi har fått ett enormt stöd av kända och okända människor då många inser att något gått fel trots att Leadership ARTS rapporterar motsatsen. Vi möts oxå av rädsla bland föräldrar, är de rädda för vad som skall komma fram? Det är vi oxå men vi har redan förlorat Bergasorken 💔.

Idag när jag var på arbetet fick jag lite energi och njöt av tid med kollegor. I helgen ska vi försöka finna lite ro ❤️


Kram

Bergasorkens mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Midsommarpresent

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...

Maktmissbruk

 Idag har vi fått bevis på att i vår kommun är det onormala normaliserats. Vi är helt övertygade om att Max situation i skolan ledde till han inte orkade leva vidare. Vi grundar detta på att vi levde tight i vår lilla familj. Max hade allt färre kompisar och skolan blev ett allt större problem, på högstadiet blev det outhärdligt. Vi lät Max gå till en psykolog som bekräftade att skolan var det största orosmomentet. Vi har efter Max död tagit del av kuratorsjournaler, skolsköterskejournaler och mail att skolan var medveten om att Max kände sig utsatt och på slutet väldigt ensam. Jag kommer berätta mer detaljer i vidare blogginlägg. Jag har spenderat åtskilliga timmar att kartlägga det vi vetat, jagat information från kommunen samt summera allt som vi förstår finns men man vägrar dela med oss. Max lämnade oss 25 november. I mitten på januari hade skolan haft ledig och startade en intern genomlysning. Det är en medarbetare inom Elevhälsan som fått uppdraget. Det är ett omöjligt uppdra...

Påsklov men sorgen har inte lov

Det sägs att första året av förlust är det svåraste, man ska klara sig igenom alla högtider och traditioner en gång. Vi gör allt vi kan för att byta våra traditioner, frågan är om det räknas som att klara sig igenom det första året eller inte. Nu kommer första påsklovet utan Max. Påsken har varit en av våra favorit högtider med lång ledighet och få förpliktelser. Vi har njutit av varandras sällskap. Första året vi bodde på Berga så lämnade Max sina nappar till påskharen, i utbyte fick han ett stort påskägg. Jag minns att han var så nöjd ända till det var dags att sova, då krävde han att jag skulle leta upp påskharen och byta tillbaka. Jag "hittade" inte haren så napparna var borta. I år köper jag inget påskägg.  Denna påsken får vi inga gemensamma ridturer. Ridkompisarna i stallet är fantastiska men de ersätter givetvis inte Max. Max hade ett stort intresse för allt som hade motor. Vi den här tiden på året brukade någon av alla hans gräsklippare premiär köras. Nu är det så oä...