Fortsätt till huvudinnehåll

Lokaltidningen, kritisk?

Vi har haft en kämpig vecka med många tankar. Vi saknar Max så det värker. Vi har kommit till insikt att vi vill inte ”gå vidare”, vi vill känna smärta💔. Det ger oss en starkare känsla av Max närvaro. Huruvida detta är sunt eller inte det får tiden utvisa. Vi möter människor på ett nytt vis då vi övar oss på att känna efter, att våga prata om hur det känns. I helgen hade vi besök av ett par som var kanske de starkaste och vackraste människor vi mött. De lever med en enorm sorg efter sin kära son. De beskrev så starkt, öppet och naket om sin sorg, kärlek och saknad. De visade oss att det kan vara möjligt att leva med den enorma smärtan kombinerat med kärlek till livet💚. De är mina nya förebilder💕. Vi är innerligt tacksamma över denna nya bekantskap.

Vi har inte hämtat oss från kommunens övergrepp och maktmissbruk ännu. Jag ska reflektera över rapporten och företaget Leadership ARTS som skrivit den när jag konsulterat vår jurist. Vi förstår nu att den lokala tidningen inte är speciellt objektiv. De har i veckan rapporterat om kommunens utredning av Max död. I artikeln citerar man kommunchefen. De skriver att rapporten kan innehålla några datum fel. En kritiskt granskande tidning borde väl då fråga om rapporten är trovärdig när något så enkelt som datum är fel? Det borde vara ett krav att så enkla saker är rätt för en halv miljon kronor? Eller är det så att media inte kan vara opartisk i en liten stad?

Vi har fått ett enormt stöd av kända och okända människor då många inser att något gått fel trots att Leadership ARTS rapporterar motsatsen. Vi möts oxå av rädsla bland föräldrar, är de rädda för vad som skall komma fram? Det är vi oxå men vi har redan förlorat Bergasorken 💔.

Idag när jag var på arbetet fick jag lite energi och njöt av tid med kollegor. I helgen ska vi försöka finna lite ro ❤️


Kram

Bergasorkens mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...