Fortsätt till huvudinnehåll

Lokaltidningen, kritisk?

Vi har haft en kämpig vecka med många tankar. Vi saknar Max så det värker. Vi har kommit till insikt att vi vill inte ”gå vidare”, vi vill känna smärta💔. Det ger oss en starkare känsla av Max närvaro. Huruvida detta är sunt eller inte det får tiden utvisa. Vi möter människor på ett nytt vis då vi övar oss på att känna efter, att våga prata om hur det känns. I helgen hade vi besök av ett par som var kanske de starkaste och vackraste människor vi mött. De lever med en enorm sorg efter sin kära son. De beskrev så starkt, öppet och naket om sin sorg, kärlek och saknad. De visade oss att det kan vara möjligt att leva med den enorma smärtan kombinerat med kärlek till livet💚. De är mina nya förebilder💕. Vi är innerligt tacksamma över denna nya bekantskap.

Vi har inte hämtat oss från kommunens övergrepp och maktmissbruk ännu. Jag ska reflektera över rapporten och företaget Leadership ARTS som skrivit den när jag konsulterat vår jurist. Vi förstår nu att den lokala tidningen inte är speciellt objektiv. De har i veckan rapporterat om kommunens utredning av Max död. I artikeln citerar man kommunchefen. De skriver att rapporten kan innehålla några datum fel. En kritiskt granskande tidning borde väl då fråga om rapporten är trovärdig när något så enkelt som datum är fel? Det borde vara ett krav att så enkla saker är rätt för en halv miljon kronor? Eller är det så att media inte kan vara opartisk i en liten stad?

Vi har fått ett enormt stöd av kända och okända människor då många inser att något gått fel trots att Leadership ARTS rapporterar motsatsen. Vi möts oxå av rädsla bland föräldrar, är de rädda för vad som skall komma fram? Det är vi oxå men vi har redan förlorat Bergasorken 💔.

Idag när jag var på arbetet fick jag lite energi och njöt av tid med kollegor. I helgen ska vi försöka finna lite ro ❤️


Kram

Bergasorkens mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...