Fortsätt till huvudinnehåll

Sorgen

 Vi återkommer ofta till att säga att sorgen är randig. Jag kan inte säga varför eller hur det händer men plötsligt bränner tårarna i ögonen oavsett vad jag gör. Det har varit en helg med många utmanande tankar och mycket tårar. Mx hade namnsdag i lördags kanske var det en utlösande faktor denna gången. Ibland hjälper min man och jag varandra till att bli gladare men det händer också ganska ofta att man blir ledsen för att det är svårt när ens respektive är ledsen. Vi är starka och vi förstår att vi måste försöka lära oss att leva i symbios med sorgen även om vi inte vet hur man gör. Det finns säkert en del som tror att vi "klarar förlusten bra". Det kan man inte göra men vi använder alla styrkereserver vi har för att försöka få livet att gå. Vi vet vad som brukade vara roligt så det försöker vi göra nu också. De ljusare stunderna i helgen har infunnit sig vid ridturer med vänner och fina samtal. Vi har fantastiska vänner, jobbarkompisar och bekanta som fyller vår vardag med samtal och samvaro, jag har nog inte förmåga att visa hur mycket det faktiskt betyder för oss. Utan alla dessa goda och fantastiska människor vore vi betydligt svagare. Kärlek till er alla som finns för oss 💕💕. 

I veckan träffade jag en ny psykolog, han gav mig värdefulla verktyg för att hantera situationen. Jag ser fram emot nästa möte då det känns som han hjälper mig mot framtiden. 

Jag fortsätter kampen för Max. Det är näst intill omöjligt att få svar från skolan i Ulricehamn. Jag frågade kommunchefen vad som händer när en kommun inte lämnar ut upplysningar enligt offentlighetsprincipen, han var ovetande men han kommer att få svaret inom kort om han inte redan tagit reda på det. Jag förstår att det är många av de anställda som är rädda och detta med rätta då de inte gjort sitt jobb. Det är inte säker att det systemet delar ut straff men en pojke har tagit sitt liv till följd av utsatthet i skolan vilket de alla får leva med. Problemet var känt men ingen verkar ha velat lösa situationen. Rektorn har vi flera tillfällen velat dela information med oss och andra vårdnadshavare om sin nya kompetens. De har nu ökat sin kompetens i att hantera tiden efter ett självmord. Nedan ser ni informationen från Rektorn:

Ericastiftelsen är en insats för personal i skolan. Vi fick tips om Ericastiftelsen av chefen på Ulricehamns vårdcentral. Ericastiftelsen specialiserar sig i att stötta skolor där det skett ett självmord. I första fasen handlar mycket om stödet kring att bearbeta sorgen i klassen samt att stötta Elevhälsa och klassföreståndare. Ericastiftelsen jobbar inte riktat mot elever utan stöttar all den personal som möter eleverna. Första besöket på skolan skedde den 9 januari. Nu kommer det att vara ett fortsatt arbete tillsammans under våren med dem.


Jag tycker det är rent oförskämt att få denna information. Vi har inte fler barn och hade jag haft det hade jag önskat att fokus var på att förebygga självmord. Kommunchefen var nöjd med initiativet så jag antar att det är en del av utbildningen för ledare på kommunen. Det jag vet är att de förstår inte något alls om hur det är att leva med denna sorgen men jag vet att min sorg kan inte lindras av detta. Jag vet att det finns barn som varit med och mobbat ... På min fina arbetsplats arbetar vi med värdegrundsarbeten som bidrar till välmående och en ökad prestation. 


Jag hoppas att skolan blir mer rädd om barnen. Det finns så många fina barn i Max skola som behöver trygghet, omtanke och värme för att överleva och kunna lära sig på bästa sätt. Jag blev alldeles varm och rörd i fredags när några fina tjejer var här och lämnade blomma till Max💙. Tänk om dessa fått mer plats och utrymme att visa kärlek till Max! Som vi saknar vår älskade unge💗. Det är så tyst över allt och inga nya uppfinningar.


kärlek till alla er som stöttar oss 💚


Bergasorkens Mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...