Fortsätt till huvudinnehåll

Chock, igen!

Det är en fin vinterdag, den sista på sportlovet och dessutom alla hjärtans dag. Det man kan tro är att det kan bli en bra dag men jag noterar en fullständig chock reaktion i min kropp och knopp. Det var en relativt bra dag där vi träffade prästen för ännu ett fantastiskt samtal, vilket underbar person hon är. När vi talade om framtidstro, lycka och mening så var hennes input att kanske det får bli på ett annat sätt nu. Vi inser att vi kanske inte är de "roligaste" personerna att umgås med nu men hennes inspel var att det kan vara så meningsfulla möten utan att det skall leda till just roligt. Vi tar med oss den tanken till vår metakognitiva del av hjärnan och försöker basera framtida möten på det. Vi kände oss starka i stunden med prästen så nu är dagen för jordfästning satt. Det är trots allt ett steg som inte kan undvikas och vi får en plats att gå till. Undra om jag någon sin kan passera kyrkan i Gällstad utan en tår. Igår for en tanke förbi att jag inte gråtit på hela dagen men sen insåg jag att det hade jag visst. Gråtandet har på något sätt blivit en del av livet och det kommer och går lite som det vill.

Gårdagskvällen spenderade vi (en av de smartaste kvinnorna jag vet) och jag mycket tid att ytterligare analysera sammanställa det som kommit från skolan. Detta kommer att leda till diverse anmälningar men då vi inte får ta del av all information trots att det gått snart ett kvartal så är det ett pussel att lägga. Jag är ganska trött på att höra kommentarer som att du får ändå inte Max tillbaka men du kan kanske hjälpa någon annan. Båda påståendena är helt sanna men låt mig beskriva min drivkraft. Det kallas för ANSVAR, du får inte köra ihjäl någon in trafiken utan att ta ditt ansvar vilket borde gälla denna nedbrytning också. Här har anställda i en kommun offrat ett barn. Jag kommer aldrig att förstå varför för vi har ingen personlig relation till någon av dem. Vi har varit korrekta i all kommunikation. Vi kan nu se att minst 90% av all kommunikation med skolan är på vårt initiativ. Ulricehamns Tidning publicerade i veckan en artikel om den medarbetarundersökning som kommunen gjort under 2024. I den återfinns frågan om tystnadskultur, det är få som svarar på den frågan i sektor lärande men 60 personer (44% av de som svarat) upplever att det råder en tystnadskultur. Hur kan man då blir bättre? Kanske är detta grunden till den osäkerhet vi nu upplever. Skolan svarar oss att det inte finns dokument och sen dyker det upp det ena hårresande efter det andra, jag förstår att de vill dölja.

Nu till min chock reaktion. Igår anlände det ännu ett antal dokument som består av interna mail och protokoll. Ni vet sedan tidigare att Max började kämpa redan i 5e klass, vilket sedan eskalerades i kommande årskurser. I skolsköterskans journal står det i ett samtal hösten Å6. Att Max tycker att skolan är jobbig, förstår inte hur han skall orka gå till 9an. Han beskriver i samma samtal att han tycker det är synd att han inte har behov av mer operationer för sin läppspalt då han gärna varit sjukskriven från skolan 4 veckor. Han återkommer till skolsyster många gånger för mindre åkommor, allt för att få en anledning att komma hem. 

Här ser ni ett utdrag från ett Elevhälsomöte som vi inte känt till, det äger rum våren i åk 6. Där skriver man ordagrant: " Max- sociala situation är destruktiv. Vill vara "offer", sätter sig i en position som gör honom utsatt. Hamnar lätt i konflikter.För det första om det är Max sociala situation inte bra så borde detta överlämnats till socialen, eller menar man skolsociala? För det andra hur kan man värdera att en 12 årig pojke som vill vara offer och utsatt? Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att detta meddelas inte oss, eller leder till någon åtgärd på skolan. Skolan har därmed stämplat att Max vill vara ett offer och mobbad, får man göra så? Vi har utvecklingssamtal några dagar innan detta mötet där vi tagit upp situationen, vi får få svar av skolan och ingen informerar oss om att man nu protokollfört Max vill vara ett offer och vill vara mobbad. Lärarna fortsätter sin passiva still efter detta och konflikterna fortsätter, i de flesta fall får vi reda på det när Max lämnar skolan och får frånvaro. Vi finner i en rapport att en frånvaro utredning gjorts men den har vi inte hört talas om eller sett en kopia av. 

Vi har samtal med kuratorer både på Gällstad och Stenbock. De beskriver i ord till oss samt i de få journalanteckningar som finns att Max känner sig utsatt. Vi ber om mer information, vi erbjuder oss att vara på skolan men ingen nappar på detta. I efterhand förstår vi att de har bestämt att Max vill vara ett offer, och vill vara mobbad

Skolsyster på högstadiet väljer att inte reagera, hon skriver ut Alvedon mot huvudvärk och magont utan att fråga. Detta trots att hon har tillgång till journalen på Gällstad som beskriver Max hälsosamtal med all ångest och oro för sin skolgång.. En gång skriver om till och med ut Alvendon när Max säger sig varit i ViPE rök! borde man inte ringa då? Det betyder att på Stenbocksskolan får man röka ViPE men man får inte ha sin mobiltelefon. I efterhand förstår vi att de har bestämt att Max vill vara ett offer, och vill vara mobbad

Rektorer, lärare och mentorer har känt till situationen vilket både mail och ett fåtal andra dokument visar men de gör ändå ingen handlingsplan eller kränkningsrapporter. De förlitar sig på sitt värdegrundsarbete. Jag tänker nu att det värdegrundsarbetet bör vara ganska ihåligt då man kan stämpla ett barn som att den vill vara ett offer.

Än värre är kanske att det nu florerar rykten inom skolan att Max inte var guds bästa barn. Vem är det? Vem kan med att säga det nu om det inte kunde säga det till oss när tid fanns att göra detta ogjort?

Ulricehamns Tidning publicerade idag statistik på kränkningar per skola. Det är väldigt få rapporter i vår kommun. Där med tolkar jag att det nu finns fler barn som har stämpeln att de vill vara offer. Snälla ni föräldrar, skynda er att identifiera dessa innan det är försent. 

Just detta gör att jag nu känner att kroppen än en gång trätt in i chock. Jag får använda alla knep jag fått av psykologen för att ta mig ut detta tillstånd. Kanske kan solen och hästarna hjälpa. Till kvällen ska vi äta middag med fina människor som vet allt om att ta vara på stunden för att finna lite lite ro.

Jag förstår nu varför jag trivts så bra i Holland, där är människorna lite mer rakryggade, det är lite mindre tystnadskultur. Jag tål inte fegisar och ynkryggar. Det sägs att man får hjälpas åt att bära sorgen, det är mitt mål med min kamp dvs personer som satte Max i rutan "offer" ska hjälpa oss att bära.

Kärlek till alla er som orkar följa min blogg. Tycker ni att detta är viktigt så höj er röst. 

Jag bjuder på en bild när Max jobbat vid sin svarv.

Kram Bergamamman

 

 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...