Fortsätt till huvudinnehåll

Min dag


​Idag är det min dag men aldrig har den känts så oviktig. Födelsedagar har aldrig varit någon stor sak i vår familj men det är ändå en dag som är en milstolpe i livet. När Max föddes blev hans dag den viktigaste. Våra födelsedagar blev viktiga för att Max ville uppvakta oss. Nu vet jag inte om jag bara ska strunta i dagen eller fira att jag faktiskt överlevt förlusten. Varje dag är en kamp men på lite olika sätt, förlusten tar väldigt mycket energi. De dagar som jag är pigg njuter jag av att ha mer ork, förhoppningsvis blir jag starkare med tiden. 

Just nu försöker jag samla energi till publiceringen av historien om Max. Det känns så viktigt att ge honom upprättelse. Vårt samhälle skapade Max psykiska lidande, många lagar har brutits ändå har samhället inte förmågan att ställa någon till svar. Därav är vi extra tacksamma för den journalist som hjälper Max och oss att berätta sanningen. Några undrar varför vi inte bara går vidare men endast de som upplevt förlust kan förstå. 

Jag vill ge några råd om att möta människor i sorg.

-Undvik oss inte

-våga höra av er många gånger

-känn av dagsformen. Är det en bra dag så spinn vidare på det. Är det en dålig dag så lyssna och prata.

-kom inte med käcka kommentarer och goda råd. Inget kan ändra läget utan lindring handlar om att lära sig bära sorgen.

Kram till alla er som finns för oss i vårt och torrt♥️. Tack till er som vågar höra av er trots att vi inte ses eller hörs så ofta 💕.

Max mamma 🧡

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...
6 kommentarer
Läs mer

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...
9 kommentarer
Läs mer

1 år

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande... Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag...
3 kommentarer
Läs mer