En spark

idag är det Måns dag, det är hans födelsedag. Det kunde varit Måns 34 födelsedag men han blev bara 13 år. Det har gått 20 år sedan Måns inte orkade leva till följd av en långvarig utsatthet i skolan, en skola som visste precis vad som pågick. Måns var en smart och klok kille som troligen skulle klarat sig utmärkt utan skolan men ändå gick han dit var dag. Han hade en bra hemmiljö med en varm familj. Skolan och kommunen visste om problemen men har kämpat emot allt ansvar. De förstod troligen inte vilka konsekvenser det kunde få men det är förfärligt och fel jävligt att ingen vaknade. Det finns ett antal personer i den kommunen som inte tog sitt ansvar, jag hoppas de förstår att de har ett liv på sitt samvete. De har absolut inte bemött Måns familj med den respekt de förtjänar. 

Jag har tänkt så mycket på Måns idag, hans fina pappa som jag haft förmånen att möta. Denna obeskrivliga sorg som inte kan gå över man kan bara lära sig att bära den. 

Jag förfäras över att historien upprepas igen. Det finns så många likheter mellan Max och Måns öde. Det har gått 20 år ändå har systemet inte förbättrats. Självmordstalen ökar bland barn, fler barn mår dåligt. Behöver vi en skola och ett samhälle som passar kommuner och politiker eller de barn som är framtiden? Vi ser allt mer problem i samhället pga att vi inte tål att man är annorlunda. Max sa alltid att ”man får va som man vill” vilket inte är sant i alla skolor eller kommuner. 

Ska vi mäta vår förlust så är den enligt beräkningar 10 miljoner plus alla kostnader och timmar som kommunen lagt ner på försvar. Vi känner oss rättslösa, för att få något att hända får man kämpa mer än vad som är rimligt för någon människa.

Vi gör vårt bästa för att finna lite glädje. Igår hoppade hästarna fint vilket gav en stunds distraktion. Det behövs så lite för att tippa ner i det jobbiga. Idag var jag disträ och lite för snabb.. pang så fick jag en rejäl hästspark på låret! Trots en enorm blodsutgjutelse så känns det som tur att benet höll så det läker säkert snart. Problemet är att minsta lilla sak på minussida  sänker mig direkt. När jag ändå har en kass dag tog jag tag i den sista delen av Max bouppteckning. Det är alltid lika svårt. Jag saknar min fina sork🧡. Vi hade våra intressen så som ridning, shopping, inredning och han lagade fantastisk mat. 

Kvällen förgylldes lite av Crille fick ett samtal av en vän. En vän som inte ringt på ett tag för det är så svårt och jobbigt att ringa. Det verkade som att de hade ett fint samtal som jag tror de båda uppskattade.

Denna veckan har vi ännu ett möte med SvD om kommande publicering. 

Jag ska se om jag kan hjälpa några andra familjer som kämpar mot/i systemet för sina barn. 

Kommunen ska få svar på vår senaste konversation. Dessutom har vi några fler kort som ska spelas ut. Vi kämpar vidare för Max upprättelse men förlusten är evig och oändlig 💔.

Vi har massor att göra på gården. Sporthäst kliniken flyter på ihop med Westgrens. Vi är så glada för alla fina  hästar som kommer till kliniken. Vi har många unghingstar på gården och nu flera nya hästar skolas in. Vi har en dela att förbereda inför personalens julledighet, hästarna går inte på ledighet. 

Max mamma ❤️