Fortsätt till huvudinnehåll

En spark

idag är det Måns dag, det är hans födelsedag. Det kunde varit Måns 34 födelsedag men han blev bara 13 år. Det har gått 20 år sedan Måns inte orkade leva till följd av en långvarig utsatthet i skolan, en skola som visste precis vad som pågick. Måns var en smart och klok kille som troligen skulle klarat sig utmärkt utan skolan men ändå gick han dit var dag. Han hade en bra hemmiljö med en varm familj. Skolan och kommunen visste om problemen men har kämpat emot allt ansvar. De förstod troligen inte vilka konsekvenser det kunde få men det är förfärligt och fel jävligt att ingen vaknade. Det finns ett antal personer i den kommunen som inte tog sitt ansvar, jag hoppas de förstår att de har ett liv på sitt samvete. De har absolut inte bemött Måns familj med den respekt de förtjänar. 

Jag har tänkt så mycket på Måns idag, hans fina pappa som jag haft förmånen att möta. Denna obeskrivliga sorg som inte kan gå över man kan bara lära sig att bära den. 

Jag förfäras över att historien upprepas igen. Det finns så många likheter mellan Max och Måns öde. Det har gått 20 år ändå har systemet inte förbättrats. Självmordstalen ökar bland barn, fler barn mår dåligt. Behöver vi en skola och ett samhälle som passar kommuner och politiker eller de barn som är framtiden? Vi ser allt mer problem i samhället pga att vi inte tål att man är annorlunda. Max sa alltid att ”man får va som man vill” vilket inte är sant i alla skolor eller kommuner. 

Ska vi mäta vår förlust så är den enligt beräkningar 10 miljoner plus alla kostnader och timmar som kommunen lagt ner på försvar. Vi känner oss rättslösa, för att få något att hända får man kämpa mer än vad som är rimligt för någon människa.

Vi gör vårt bästa för att finna lite glädje. Igår hoppade hästarna fint vilket gav en stunds distraktion. Det behövs så lite för att tippa ner i det jobbiga. Idag var jag disträ och lite för snabb.. pang så fick jag en rejäl hästspark på låret! Trots en enorm blodsutgjutelse så känns det som tur att benet höll så det läker säkert snart. Problemet är att minsta lilla sak på minussida  sänker mig direkt. När jag ändå har en kass dag tog jag tag i den sista delen av Max bouppteckning. Det är alltid lika svårt. Jag saknar min fina sork🧡. Vi hade våra intressen så som ridning, shopping, inredning och han lagade fantastisk mat. 

Kvällen förgylldes lite av Crille fick ett samtal av en vän. En vän som inte ringt på ett tag för det är så svårt och jobbigt att ringa. Det verkade som att de hade ett fint samtal som jag tror de båda uppskattade.

Denna veckan har vi ännu ett möte med SvD om kommande publicering. 

Jag ska se om jag kan hjälpa några andra familjer som kämpar mot/i systemet för sina barn. 

Kommunen ska få svar på vår senaste konversation. Dessutom har vi några fler kort som ska spelas ut. Vi kämpar vidare för Max upprättelse men förlusten är evig och oändlig 💔.

Vi har massor att göra på gården. Sporthäst kliniken flyter på ihop med Westgrens. Vi är så glada för alla fina  hästar som kommer till kliniken. Vi har många unghingstar på gården och nu flera nya hästar skolas in. Vi har en dela att förbereda inför personalens julledighet, hästarna går inte på ledighet. 


Max mamma ❤️

Kommentarer

  1. Jag skulle mer än gärna ställa upp och bekräfta hur det ser ut i många skolor och på arbetsplatser jag har mycke att dela med mig av ,om det kan hjälpa någon.

    SvaraRadera
  2. Det skulle kunna göra skillnad. Kontakta mig gärna på linda@bergardgallstad.com. Där kan du få mitt nummer om det känns lättare att ringa
    // mvh Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. linda@bergagardgallstad.comär den korrekta adressen

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen