Fortsätt till huvudinnehåll

En spark

idag är det Måns dag, det är hans födelsedag. Det kunde varit Måns 34 födelsedag men han blev bara 13 år. Det har gått 20 år sedan Måns inte orkade leva till följd av en långvarig utsatthet i skolan, en skola som visste precis vad som pågick. Måns var en smart och klok kille som troligen skulle klarat sig utmärkt utan skolan men ändå gick han dit var dag. Han hade en bra hemmiljö med en varm familj. Skolan och kommunen visste om problemen men har kämpat emot allt ansvar. De förstod troligen inte vilka konsekvenser det kunde få men det är förfärligt och fel jävligt att ingen vaknade. Det finns ett antal personer i den kommunen som inte tog sitt ansvar, jag hoppas de förstår att de har ett liv på sitt samvete. De har absolut inte bemött Måns familj med den respekt de förtjänar. 

Jag har tänkt så mycket på Måns idag, hans fina pappa som jag haft förmånen att möta. Denna obeskrivliga sorg som inte kan gå över man kan bara lära sig att bära den. 

Jag förfäras över att historien upprepas igen. Det finns så många likheter mellan Max och Måns öde. Det har gått 20 år ändå har systemet inte förbättrats. Självmordstalen ökar bland barn, fler barn mår dåligt. Behöver vi en skola och ett samhälle som passar kommuner och politiker eller de barn som är framtiden? Vi ser allt mer problem i samhället pga att vi inte tål att man är annorlunda. Max sa alltid att ”man får va som man vill” vilket inte är sant i alla skolor eller kommuner. 

Ska vi mäta vår förlust så är den enligt beräkningar 10 miljoner plus alla kostnader och timmar som kommunen lagt ner på försvar. Vi känner oss rättslösa, för att få något att hända får man kämpa mer än vad som är rimligt för någon människa.

Vi gör vårt bästa för att finna lite glädje. Igår hoppade hästarna fint vilket gav en stunds distraktion. Det behövs så lite för att tippa ner i det jobbiga. Idag var jag disträ och lite för snabb.. pang så fick jag en rejäl hästspark på låret! Trots en enorm blodsutgjutelse så känns det som tur att benet höll så det läker säkert snart. Problemet är att minsta lilla sak på minussida  sänker mig direkt. När jag ändå har en kass dag tog jag tag i den sista delen av Max bouppteckning. Det är alltid lika svårt. Jag saknar min fina sork🧡. Vi hade våra intressen så som ridning, shopping, inredning och han lagade fantastisk mat. 

Kvällen förgylldes lite av Crille fick ett samtal av en vän. En vän som inte ringt på ett tag för det är så svårt och jobbigt att ringa. Det verkade som att de hade ett fint samtal som jag tror de båda uppskattade.

Denna veckan har vi ännu ett möte med SvD om kommande publicering. 

Jag ska se om jag kan hjälpa några andra familjer som kämpar mot/i systemet för sina barn. 

Kommunen ska få svar på vår senaste konversation. Dessutom har vi några fler kort som ska spelas ut. Vi kämpar vidare för Max upprättelse men förlusten är evig och oändlig 💔.

Vi har massor att göra på gården. Sporthäst kliniken flyter på ihop med Westgrens. Vi är så glada för alla fina  hästar som kommer till kliniken. Vi har många unghingstar på gården och nu flera nya hästar skolas in. Vi har en dela att förbereda inför personalens julledighet, hästarna går inte på ledighet. 


Max mamma ❤️

Kommentarer

  1. Jag skulle mer än gärna ställa upp och bekräfta hur det ser ut i många skolor och på arbetsplatser jag har mycke att dela med mig av ,om det kan hjälpa någon.

    SvaraRadera
  2. Det skulle kunna göra skillnad. Kontakta mig gärna på linda@bergardgallstad.com. Där kan du få mitt nummer om det känns lättare att ringa
    // mvh Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. linda@bergagardgallstad.comär den korrekta adressen

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...