Fortsätt till huvudinnehåll

Max har fått en egen plats

Vi har försökt samla energi och styrka men nu har vi haft en svår helg där sorgen varit som ett slukhål utan botten. Förra veckan var vi lite starka och bestämde att det var dags för gravsättning. Idag kom dagen när det var dags. Kan ni föreställa er att man står med sitt barn som aska i en påse och känner ett behov av att krama påsen för att man vill krama sitt barn en sista gång💔. Hela kroppen protesterade över att vi behöver uppleva detta. Varje gång vi måste göra ett nytt moment känner jag att det är orättvist och omänskligt. Idag hade vi stöd av vår fantastiska kyrkoherde Carolina som gjorde det till en värdig stund. Max vilar nu på en fin plats på kyrkogården. Graven är placerad så långt från skolan det går och på en plats som vi kan ta oss till även den dagen vi är gamla och har svårt att gå. Vi får ta saker i små steg så den riktiga gravstenen kommer lite senare.


 Imorgon är det dessutom 3 månader sedan Max tog sitt beslut att han fått nog. Imorgon bitti kl 5 är det 3 månader sedan jag fick den sista kramen, overkligt men det är verkligen aldrig mera. Det värker i hjärtat av saknad och besvikelse över att vi inte fick dela resten av livet med Max. Vi ville precis som alla föräldrar velat se honom växa upp och få glädjen att bilda en familj. Generellt är helg svårare än vardag, det är fortfarande så sjukt tomt och tyst.

Max hade ett fint liv hemma och tillbringade i princip all tid utanför skolan med oss hemma på gården eller på aktiviteter med oss. Max uppgav i samtal med psykolog att han var trygg och mådde bra hemma men kände sig utsatt i skolan. Jag hoppas att de som varit en del av Max vardag i skolan och ansvariga personer i vår kommun förstår att detta är ett resultat av att de såg men valde att inte agera. Vi har en livslång sorg och saknad att bära. De som offrade honom vill ha dialog och förklara sig. Hur kan de förklara bort att vi nu begravt vår kära son.

När jag läser om Måns Jenninger och boken om Karolina  "Flickan i korridoren" är igenkänningsfaktorn hög. Idag orkar jag inte vara arg, jag är bara förkrossad. Min man är en skugga av sig själv vilket förstärker smärtan. 

Våra vänner säger ofta att vi är starka, de försöker muntra upp oss trots att de vet att vi är starka på ytan men att det är kaos på insidan. Tack alla vänner för att ni gör ert bästa för att muntra upp oss när det behövs. Att ni är glada med oss de dagar vi är lite lättare i sinnet. 

Bergamamman - mamma till den finaste ängeln Max Milton Olofsson. 

Kommentarer

  1. Fy så tungt, styrkekram 💔

    SvaraRadera
  2. Det är så ofattbart det Max fått utstå, så ofattbart att ni nu ska fortsätta leva med denna sorg och den tragedi som detta är. Jag gråter när jag läser det som du beskriver och reportaget i Bt, fast jag inte känner er. Men jag känner MED er. Ilska över en vuxenvärld som sett men inte agerat tillräckligt kraftfullt. Sorg över att det finns alldeles för många barn som mobbas på den plats som borde vara tryggheten själv, efter hemmet. Det går inte att ändra på det som varit😥💔, men om det ändå kunde medföra en förändring. Så att INGA barn ska behöva genomgå detta som Max upplevde. Jag önskar och ber att de barn som mobbar andra, ska ha en vuxen värld som sätter stopp för sånt beteende och istället lär barnen att skolan är en plats där ALLA ska respekteras och alla ska få lov att vara som de är. Barnen har rätt till en personal och vuxna som gör allt de kan för att varje barn ska bli sedd och känna trygghet.
    Älskade ni, om det på något sätt kan ge er något, så är vi många som lider med er. Vi kan bara be att Maxs korta liv, ska leda till förändring för andra barn. Han verkar ha varit en mycket speciell älskvärd och underbar kille♥️♥️♥️

    SvaraRadera
  3. Massa kramar till er ❤️💔😢

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sorgeår

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...

Det är något som skaver

 Vilken vecka, vilket gensvar på vår tragiska förlust. Vi kämpade så för Max och nu är det 550 dagar sedan jag fick den sista kramen med orden "jag älskar dig mamma". Förutom chock, förlust, panik, sorg, meningslöset, funderingar över om man vill leva, kärlek, ilska och mycket annat har jag fört en kamp för att förstå varför. Max var inte intresserad av att skriva så det fanns inget brev. Vi förstod direkt att det var kopplat till skolan. Dokumentären är fruktansvärd men verkligheten är så mycket värre. Det är bara den som förlorat ett barn som kan förstå den paniken som uppstår kroppen.  Vi har under de 550 dagarna som passerat fått kämpa så hårt för att få fram sanningen. SvD har kunnat hjälpa oss mycket. Det händer något i en människa när en kommun använder extremt stora interna resurser och betalar externa konsulter för att få en förälder och god skattebetalare att bli tyst. Kommunen har gjort allt för att skylla över på Max, han ville inte byta skola, kommunchefen tror a...

Nu äntligen - fram för civilkurage

​ Detta mina vänner är ett klipp från SvD 19 maj 2026. Detta är ett uttalande av Anna Lundh barnpsykolog som ägnat mycket tid att förstå varför barn begår självmord. Jag har så många gånger tidigare påpekat effekten av den ihållande utsatthet som Max fick utstå. Lärare som inte tyckte hans geniala kunskaper var märkvärdiga. Lärare som tittade bort när Max och andra barn blev utsatta. Redan när Max gick på lågstadiet fick ett av barnen byta kommun pga utsatthet, jag såg med egna ögon hur läraren bidrog till den lille killens utsatthet. Föräldrar som försvarar att deras barn höll fast Max mot hans vilja och filmade. Barn som allt mer frös ut en liten klick. Detta har varit och är vardag i Gällstad och Ulricehamn. Inför veckans publicering av SvD om Max har jag gått igenom rapporter och ljudupptagningar igen. Saknaden och förlusten är lika tung som alltid, skuldkänslorna för det vi inte gjorde ligger alltid som ett tyngdtäcke över kroppen. Jag kan aldrig vänja mig över hur cyniskt vuxna o...