Vi har försökt samla energi och styrka men nu har vi haft en svår helg där sorgen varit som ett slukhål utan botten. Förra veckan var vi lite starka och bestämde att det var dags för gravsättning. Idag kom dagen när det var dags. Kan ni föreställa er att man står med sitt barn som aska i en påse och känner ett behov av att krama påsen för att man vill krama sitt barn en sista gång💔. Hela kroppen protesterade över att vi behöver uppleva detta. Varje gång vi måste göra ett nytt moment känner jag att det är orättvist och omänskligt. Idag hade vi stöd av vår fantastiska kyrkoherde Carolina som gjorde det till en värdig stund. Max vilar nu på en fin plats på kyrkogården. Graven är placerad så långt från skolan det går och på en plats som vi kan ta oss till även den dagen vi är gamla och har svårt att gå. Vi får ta saker i små steg så den riktiga gravstenen kommer lite senare.
Imorgon är det dessutom 3 månader sedan Max tog sitt beslut att han fått nog. Imorgon bitti kl 5 är det 3 månader sedan jag fick den sista kramen, overkligt men det är verkligen aldrig mera. Det värker i hjärtat av saknad och besvikelse över att vi inte fick dela resten av livet med Max. Vi ville precis som alla föräldrar velat se honom växa upp och få glädjen att bilda en familj. Generellt är helg svårare än vardag, det är fortfarande så sjukt tomt och tyst.
Max hade ett fint liv hemma och tillbringade i princip all tid utanför skolan med oss hemma på gården eller på aktiviteter med oss. Max uppgav i samtal med psykolog att han var trygg och mådde bra hemma men kände sig utsatt i skolan. Jag hoppas att de som varit en del av Max vardag i skolan och ansvariga personer i vår kommun förstår att detta är ett resultat av att de såg men valde att inte agera. Vi har en livslång sorg och saknad att bära. De som offrade honom vill ha dialog och förklara sig. Hur kan de förklara bort att vi nu begravt vår kära son.
När jag läser om Måns Jenninger och boken om Karolina "Flickan i korridoren" är igenkänningsfaktorn hög. Idag orkar jag inte vara arg, jag är bara förkrossad. Min man är en skugga av sig själv vilket förstärker smärtan.
Våra vänner säger ofta att vi är starka, de försöker muntra upp oss trots att de vet att vi är starka på ytan men att det är kaos på insidan. Tack alla vänner för att ni gör ert bästa för att muntra upp oss när det behövs. Att ni är glada med oss de dagar vi är lite lättare i sinnet.
Bergamamman - mamma till den finaste ängeln Max Milton Olofsson.
Fy så tungt, styrkekram 💔
SvaraRaderaDet är så ofattbart det Max fått utstå, så ofattbart att ni nu ska fortsätta leva med denna sorg och den tragedi som detta är. Jag gråter när jag läser det som du beskriver och reportaget i Bt, fast jag inte känner er. Men jag känner MED er. Ilska över en vuxenvärld som sett men inte agerat tillräckligt kraftfullt. Sorg över att det finns alldeles för många barn som mobbas på den plats som borde vara tryggheten själv, efter hemmet. Det går inte att ändra på det som varit😥💔, men om det ändå kunde medföra en förändring. Så att INGA barn ska behöva genomgå detta som Max upplevde. Jag önskar och ber att de barn som mobbar andra, ska ha en vuxen värld som sätter stopp för sånt beteende och istället lär barnen att skolan är en plats där ALLA ska respekteras och alla ska få lov att vara som de är. Barnen har rätt till en personal och vuxna som gör allt de kan för att varje barn ska bli sedd och känna trygghet.
SvaraRaderaÄlskade ni, om det på något sätt kan ge er något, så är vi många som lider med er. Vi kan bara be att Maxs korta liv, ska leda till förändring för andra barn. Han verkar ha varit en mycket speciell älskvärd och underbar kille♥️♥️♥️
Massa kramar till er ❤️💔😢
SvaraRadera